Pelle Pettersons designikon firar 60 år
I år är det 60-årsjubileum för Volvos ikoniska P1800. Och sportbilens designer Pelle Petterson säger att den var fantastisk att rita. Själv hyllar han Volvoägda Polestars nya bil som ”verkligen är fräck”. Men det kliar samtidigt i fingrarna. – Det vore k
Det är en blygsam Pelle Petterson som jag möter i Kullavik, några mil söder om Göteborg. Sådan har han alltid varit, säger de som känt honom länge. Han har aldrig förhävt sig och inte haft behov av att skryta om sina framgångar.
Och ändå är meritlistan som designer evighetslång. Sedan Volvo P1800 har det blivit allt från en klocka till en Stena-färja men framförallt segel- och motorbåtar. Trettiofyra modeller av Maxi med 77 som den mest framgångsrika, ett trettiotal för Crescent, många för Monark, en rad konstruktioner i Finland, Norge, Storbritannien, Spanien och Italien. Pool Jollen, Gkss-jiggen, Pp-jollen, 606, C55. Nimbusbåtar, tjugotvå 6-M, två 8-M, utmanaren i Americas Cup 12-M Sverige och havskappseglingsbåtar. Han är unik i kombinationen som konstruktör av båtar samtidigt som han är skeppare och rorsman.
”M.m.” har han skrivit längst ned på lappen som han letat fram för att komma ihåg allt. Närmare 100 000 båtar, konstruerade av Pelle Petterson, har byggts. Till detta kommer en mängd andra design- och konstruktionsuppdrag inom den marina industrin. Och vid sidan av det en klocka, gräsklippare, toaletter, takboxar till bilar, mopeder, telefoner, glas, bestick och kläder med varumärket ”Pelle Petterson Yachting”. Klädmärket ”Pelle P” är dottern Cecilia Pettersons skapelse och verksamhet med pappas namn. Det är just så, med det namnet, som han är mest känd.
Som seglare är han en av världens främsta. Guld i VM, silver och brons i OS, ett tiotal Vm-och EM medaljer, två gånger vinnare av Coup de France. Invald som den förste i svensk seglings ”Hall of Fame” och 1969 korad till Västsveriges främste idrottsman. Kungliga Tekniska Högskolans, KTH, pris, Västsvenska Handelskammarens pris. Konungens Medalj i 12:e storleken.
– Ja det har ju blivit en del genom åren, säger han när vi går ut på de hala, isiga klipporna vid Kullaviks hamn.
Det är den här utsikten över havet som han och hustrun Irene har från hemmet där de bott sedan 1970-talet. En mindre motorbåt vid en enkel träbrygga hundra meter från huset tar honom över till den stora hamnen där hans segelbåt ligger förtöjd. Nu har båda båtarna gått i vinteride och sjösätts i början av maj. Golfklubborna har också tillfälligt ställts undan.
Men skidorna kom fram just när den första snön föll för ett par veckor sedan.
– Ursäkta att jag går lite försiktigt, urskuldar han sig och berättar att han fick tvärstopp med skidorna på vägen just där asfalten inte täcktes helt av snön. Han ramlade framstupa med resultatet att några revben tog stryk.
Och han medger att det kanske gick lite för fort med tanke på det tunna snöunderlaget. För det är farten som dominerat större delen av hans 88-åriga liv.
Pappa Helmer och norskfödda mamma Borgny möttes i USA och hade tänkt stanna där. Men depressionen förde dem tillbaka i början av 1930-talet och det blev några barndomsår för Pelle i mammans hemland Norge.
Där byggde morfar hoppbackar med granris och snö till sitt femåriga barnbarn och hans kamrater och backhoppning och skidåkning blev det största intresset under uppväxten. Efter flytten till Skårsgatan i Örgryte i Göteborg tog han sig till hoppbackarna i Delsjön och Hindås och kastade sig oförväget ut. Han tävlade i skidåkning och backhoppning på distriktsnivå och kommer särskilt ihåg tävlingen den 17 maj 1945 i Bragebacken i Slottskogen.
– Andra världskriget var precis slut och det var ju vår då, påminner han. Så snön forslades på järnvägsvagnar från Norge tillsammans med de norska världsmästarna. Jag var den yngste deltagaren med mina tretton år.
I garaget hade pappa redan hjälpt honom att bygga den snabbaste lådbilen som var färdig när den första officiella lådracertävlingen anordnades i Göteborg 1943. Då fanns 11-årige Pelle Petterson på startlinjen med ”Pelle” på nummerskylten. Massor med människor kantade gatorna, jublade och hejade. Vinnare var – Pelle. Och när prestigetävlingen ”Sveriges Grand Prix” för lådracers anordnades i Stockholm var han också på plats. Dåtidens mest kände tidningstecknare ”Rit -Ola” konstaterade att ”fräsigaste åk var givetvis Pelle Pettersons Bugatti-kopia”. Pelle vann B-klassen. Den tidens störste radioprofil Sven Jerring ställde frågor till vinnaren.
– Jag var redan då en riktig tävlingsmänniska, säger han. Men väldigt blyg och kunde knappt svara ”Farbror Sven” som han kallades.
Mamma klistrade in bilderna från Pelles första tävlingar med lådracern i ett brunt album. Han har det fortfarande kvar och säger, när han visar det, att hon nog var väldigt stolt.
– Och jag har också pappa att tacka för mycket. Han var min mentor och största supporter.
Helmer Petterson var den idérike tekniske innovatören som under andra världskriget blev gengasbilens fader. ”Gengas-helmer” värvades till Volvo och fanns bakom storsäljaren PV 444. Det fanns inte mycket som rullade på hjul som inte pappa Helmer prövat på. I USA hade han utvecklat motorer och motorcyklar och själv varit racerförare. När Pelle började snickra på sin lådbil på Skårsgatan fanns pappa till hands för att mäta och väga av och för att med sitt tekniska kunnande maximera lådracerns fart. Pelle själv var duktig på att teckna redan som liten och designade med vaxduk och färg.
– Fast det hette inte design på den tiden, det begreppet kom mycket senare.
Både Pelle och pappan insåg vikten av kombinationen formgivning och teknik. Så det blev ingenjörsutbildning efter studenten, jobb vid bandet på Volvo och sedan konstruktions- och formgivningsutbildning på universitetet Pratt Institute i Brooklyn i New York .
– Vi fick göra allt från bokomslag till skivfodral. Vi balanserade färger, bilder och text, skulpterade i gips och lera, gjorde former i sten och metall och byggde modeller. Vi kunde studera en fisk som stingrockan och sluta med att rita en racerbåt med vingar.
Konstnärskapet var viktigt , det fanns en ”design philosophy” på skolan och Pelle Petterson säger att han började skissa sina
första bilar på Pratt. Pappan skrev uppmuntrande brev från sitt jobb på Volvo där han inlett arbetet med att försöka övertala ledningen att bygga en sportbil. Han hade testat en tidig variant, P1900, genom att köra den från Göteborg till Marocko men förstod att det krävdes något mer för att få till en säljande bil. Och han var i sina brev till sonen entusiastisk för framstegen i New York:
”Skisserna är fantastiskt snygga och välgjorda. Det är utan tvekan vad jag har i tankarna … Vi måste lyckas med denna stora uppgift så vi får tillfälle att jobba ihop ett tag och får tillfälle att känna oss för vad vi kan uträtta ihop.”
– Min far blev projektledare för att få fram en sportbil till Volvo och så snart som jag var färdig med utbildningen i New York fick jag åka till karosstillverkare i Turin i Italien som han jobbade med.
Det handlade om för sin tid avancerad teknik men också om utseende. När de anonyma förslagen till det hemliga projektet P1800 presenterades fanns Pelles med.
– Det blev mitt förslag som valdes ut, säger han och minns stoltheten.
Men hans namn var inte med när den nya bilmodellen presenterades. Kanske var han för ung, var inget känt namn och dessutom son till projektledaren. Själv kommer han inte ihåg att han funderade närmare på det, i stället var det ett äventyr att åka tillbaka till Italien och få vara med när prototyperna byggdes.
– Här fanns fantastiska hantverkare som var medvetna om varje detalj, påpekar han och tar fram en bild på en av de äldre italienska männen som sittande på en trästol och iklädd vida byxor, skjorta och en stickad väst granskar och förfinar.
Pelle fick uppdraget att också designa alla detaljer och inredningen.
– Det var en rolig tid. Jag pratade ingen vidare italienska men på fritiden förenades vi som deltog i bygget kring fotboll och snack om de svenska spelarna ”Gre-no-li” i Italien – Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm .
När producenten för den brittiska tvserien ”Helgonet” – med Roger Moore i huvudrollen som Simon Templar – valdes den nya P1800 som den smarte hjältens bil i stället för Jaguar, Porsche och andra prestigemärken var det en stor pr-framgång för Volvo. Men det tog ett tag innan Pelle Pettersons namn förknippades med bilen och med hans signatur ”den emotionella linjen” som kom till i sista stund för att markera farten.
– Jag har aldrig själv ägt en P1800, konstaterar han. Min fru Irene och jag behövde då en mer praktisk bil för en familj där det gick att få in barnvagnen.
Skådespelaren Roger Moore köpte bilen från tv-serien med nummerskylten ST1 när han slutade som Simon Templar och gick vidare som James Bond. Efter hans död köpte Volvo den till sitt museum.
– Jag har faktiskt kört den sedan den kom till Göteborg, säger Pelle Petterson.
När jag undrar hur det kändes att köra den legendariska Helgonet-bilen, som han själv ritat, är det först teknikern som svarar:
” Jag har aldrig själv ägt en P1800. Min fru Irene och jag behövde då en mer praktisk bil för en familj där det gick att få in barnvagnen.
– Växelspaken sitter till vänster, det är ju annorlunda att sitta i en bil som använts i vänstertrafik. Mycket glapp i ratten, en skruvmejsel som startnyckel och det fanns andra saker också som …
Han avbryter sig och tillägger med ett skratt:
– Väldigt roligt förstås att få köra den. Riktigt spännande.
Efter P1800 gjorde han ytterligare några förslag på 1960-talet till nya Volvobilar men det blev inget av det, företaget valde en annan väg med bilar som var bättre anpassade till familjer. Och Pelle Petterson bytte snabbt bana. Nu handlade det i stället om båtar.
– Jag har seglat sedan jag var barn. Det blev en naturlig utveckling.
På somrarna hyrde pappa och mamma bostad hos en bonde i Kullavik och Pelle var som liten snabbt nere i viken där äldre pojkar seglade. Han blev ”ösgast” när det blåste och fick med öskaret ta bort saltvattnet som sköljde in över durken. Men snart visade han vad han kunde. Seglade med kamrater i stort sett varje dag och på veckolånga seglingar utefter kusten.
– Vi fick med oss lite fickpengar och smörgåspaket och seglade iväg. Vi var ett kul gäng, gjorde lite busstreck och kallades för ”kustens skräck”.
Det var lika mycket nöjessegling som träning, kappseglingar i vikarna i närheten gjorde att det lekfulla blev allvar. Fyra år i rad – 1948, 1949, 1950 och 1951 – vann han prestigetävlingen ”Kungakannan” med stjärnbåt i regattan i Särö. Priset delades ut av kung Gustav V som ibland tillbringade sommarveckor där. På bilden från en prisutdelning ses Pelle, vikt som en fällkniv och med blicken rakt ned i marken, tacka kungen. Han var bara sexton år vid den första segern.
– Det var en stor upplevelse, minns han. Den första begagnade stjärnbåten fick han 1947 med nummer 300 i seglet och med den hade han dessförinnan vunnit augustiregattan i Långedrag.
– Jag hörde att det viskades om att det måste vara något humbug som gjort att jag kunnat vinna. Så jag döpte båten till Humbug och det har alla mina båtar hetat sedan dess. Förutom 6:orna som är döpta till Irene. Den båt jag har nu är en Maxi 1300 och är nummer 29 i ordningen, Humbug XXIX.
Efter stjärnan blev det den snabba kappseglaren Starbåt, en olympisk klass. Och han berättar att det inte bara var själva seglingen som han nu koncentrerade sig på utan också båtens konstruktion. Det gick inte att ändra och bygga om, men däremot att förfina detaljer och att tekniskt räkna ut hur kapaciteten skulle kunna utnyttjas maximalt. Timmar blev till dagar som blev till veckor som blev till månader som blev till år där det handlade om att inte låta det slumpmässiga avgöra.
– Jag gjorde det optimala inom regelverket. Det handlade om små toleranser
Den internationella konkurrensen i starbåtsklassen var stenhård, segrar kom inte gratis.
Det blev Vm-seger i ”stare” 1969 i San Diego i USA tillsammans med Ulf Schröder och sedan Os-silver 1972 i Kiel med Stellan Westerdahl. Os-bronset i Tokyo kom redan 1964 med Holger Sundström. Plus många VM- och Em-medaljer.
Seglingen hade hamnat i bakvattnet under utbildningsåren i New York då design av bilar och annat tagit mycket tid, nu upptog båtar intresset.
– Men jag insåg att segling kostar mycket. Jag måste ju tjäna pengar också.
Pelle arbetade redan ihop med seglaren Stellan Westerdahl och tillsammans med Lars Wiklund blev de nära kompanjoner i utvecklingen av både Maxi och Nimbusbåtar.
– Maxi 77 var en familjebåt som kunde massproduceras och blev en stor framgång. En riktig mjölkkossa som gick över all förväntan och som gjorde att jag fick råd med den dyra seglingsporten.
Han säger att ”kammen växte” med alla seglingsframgångar. Tanken föddes på en svensk utmaning i America´s Cup, den största tävlingen inom seglingssporten. Men här handlade det också om att det kostade mycket pengar vid sidan av att vara skickliga seglare.
– Vi fick jättefint ekonomiskt stöd från många i bank och storföretagsvärlden, säger han. Den här tävlingen var ju ingenting som gick att finansiera på egen hand, det krävdes stora ekonomiska resurser. Men jag själv, Lars Wiklund och Stellan Westerdahl hade dessförinnan köpt en båt i Kalifornien som tidigare vunnit America´s Cup .
Den gick att att segla, testa och träna mot den nya 12-M Sverige som Pelle Petterson konstruerat.
Och han funderar vidare:
– Men det kändes ändå nästan ofattbart att vi några ”sketpojkar” från Göteborg skulle klara av det. Vi i besättningen var elva man, ett sammansvetsat gäng. Och det fanns mångdubbelt fler som skötte hela den viktiga ruljansen kring utmaningen.
Pelle Petterson har seglat och arbetat med många, minns de flesta som funnits
med även när det varit hans namn som synts mest.
– Jag har haft den stora förmånen att genom åren samarbeta på olika sätt med duktiga och kunniga medarbetare och seglare. Det har varit helt avgörande.
Den svenska utmaningen i America´s cup 1977 är ett av de starkaste minnena. En del av deltagarna bodde på Hammersmith´s farm i Newport, Jackie Kennedys mamma Janet Auchincloss egendom. Pelle och Irene hade rummet där presidentparet hade bott när de var på besök, mrs Auchincloss var på plats, de mötte Jackie och stjärnkrögarna Leif Mannerström och Christer Svantesson skötte mathållningen. Det hela blev mer än ett extremt krävande seglingsprojekt. Den svenska utmaningen kom som nummer två efter vinnaren ”Australia” från Australien.
– Även vid nästa försök 1980 blev australiensarna för svåra trots att vi var väldigt nära, konstaterar han.
Och Pelle Petterson hade gärna varit med en gång till.
– Vi hade förhoppningar om att lämna in en ny utmaning till 1983. Jag hade velat rita en ny båt med de tidigare erfarenheterna i färskt minne. Men då saknades de ekonomiska resurserna.
Minnet av America´s cup är ständigt närvarande i villan i Kullavik. I taket till den öppna ateljén en trappa upp från vardagsrummet hänger mindre modeller av skrovet till utmanarbåten. Och själv stänger han av allt när han sitter där och arbetar, oftast med ryggen vänd mot utsikten och havet.
Det är med papper, pennor och linjaler som Pelle Petterson trivs bäst. Det var så som han började innan datorerna tog över. I det avseendet påminner han om tecknarna hos Walt Disney där många än i dag tycker att det bästa som någonsin ritats finns på gammaldags smörpapper. Det saknas något med det datoriserade som inte riktigt går att förklara.
– Det är möjligt att det bara är jag som ser skillnaden när vi konstruerar. Det handlar inte om mycket, syns knappt med ögat. Men jag känner det.
Han är ändå fascinerad av vad som går att göra med datorer i dag och har den senaste tiden suttit uppe på nätterna och tittat på sändningarna från uttagningstävlingarna i Prada Cup i Nya Zeeland som gäller vilket lands båt som skall utmana Nya Zeelands som försvarar pokalen.
Det står just nu mellan Italien och England och är avgjort i mitten av februari. Finalen går i mars. Båtarna ”flyger” över vattenytan.
Jag frågar om han skulle vilja vara där och få känna på det nya sättet att segla. Han tvekar inte när han svarar:
– Jag hade gärna tävlat om jag hade kunnat förvandla mig till att vara i 30-årsåldern… Jag skulle definitivt vara jätteintresserad med min känsla för vatten och vind, att flyga som vid backhoppning. Men också på annat sätt som i formgivningsbiten skulle jag vilja delta, båtarna ser ut som ”stiliserade grodor”. Jag har ju varit engagerad på olika sätt både som seglare, konstruktör och annat i America´s Cup under femtio år, det är klart att det vore roligt att vara med.
Det har för Pelle Petterson – som för de flesta världen över – blivit ett år utan resor. Han berättar att han just hade kommit hem från en resa till golfproffset Helene Alfredsson i Florida, en skidutflykt till Alperna och en tur till Finland där klassiska seglingsentusiaster från hela världen årligen möts när gränserna stängdes och flyg ställdes in i början av förra året. Det blev inget av den årliga seglingen med gamla vänner i somras, ingen skidåkning utomlands. Nu är det en väntan på vaccin så att en hel del kan börja återgå till det normala.
Men golfintresset har ändå kunnat hållas igång. På den frusna gräsmattan utanför huset finns ett uppriggat nät så att han kan tränings-slå bollar även när golfrundor är omöjliga. Det gäller att träna, även golf med vänner blir oftast tävling.
Han ser fram emot att sjösätta sina båtar i början av maj och tvekar inte att segla ensam. Förra sommaren gladdes han åt att segla starbåt med ett duktigt barnbarn.
Men han säger att han inte är lika aktiv längre när det gäller att tänka ut nya designprojekt.
– Det har mojnat lite , förtydligar han. Men hustrun Irene – som han träffade 1955 på Liseberg – ruskar på huvudet och pekar på den smala mattan som ligger hoprullad framför de stora fönstren mot havet. Den ligger vanligtvis utrullad på golvet för att nya golfklubbor skall kunna testas. Till sist går han med på att plocka fram klubborna som han nyligen designat och tyngdmässigt noga balanserat för att få bästa möjliga utslag. Det är kanske inte stormstyrka i idéerna som förr, snarare kuling, men långt ifrån den stiltje som han anspråkslöst antyder.
Och vi återkommer till Volvo P1800, sportbilen som fyller 60 i år och som blev startpunkten för honom som superdesigner. Han tycker att bilen fortfarande står sig väl och gör en gest med handen för att markera att det krävs det lilla extra för att få till det på slutet. Den emotionella linjen, som han kallar det.
– Linjen finns med överallt i det som jag gjort. Det är den som skapar känslan.
” Jag hörde att det viskades om att det måste vara något humbug som gjort att jag kunnat vinna. Så jag döpte båten till Humbug och det har alla mina båtar hetat sedan dess.