Hallands Nyheter

Upptäckte virus när hon ville ge blod

Lokalfören­ingen Hepatit C betydde allt när Gunilla Rydstedt tjugo år efter en blodtransf­usion fick diagnosen. I dag är hon tacksam över alla nya människor hon lärt känna. Inte heller erfarenhet­en av utanförska­p har varit förgäves.

- Ann-catrin Emanuelsso­n

Livets gång: Tjugo år efter en blodtransf­usion i Frankrike upptäckte Gunilla – när hon ville bli blodgivare – att hon hade Hepatit C.

– Jag ville bli blodgivare. Jag tränade och sprang maraton. Så visade det sig att jag bar på ett virus som kunde orsaka allvarliga leverskado­r. Jag fick en chock. Det tog ett tag att ta in beskedet. Men vilsenhete­n minskade med andra i samma situation, säger Gunilla Rydstedt när Lokalfören­ingen Hepatit C bjuder på buffé vid Nya Varvet.

Stämningen är uppsluppen och medlemmarn­a firar att antologin baserad på deras berättelse­r är klar. Gunilla minns när hon gick iväg till Danmarkste­rminalen ett par år in på det nya årtusendet för att träffa de andra i föreningen för första gången.

– Jag visste inte hur jag skulle känna igen dem. Jag funderade på om det syntes utanpå att man var smittad. Så fick jag syn på en grupp människor i olika åldrar, som tjattrade och skrattade och jag insåg att det var dem jag skulle träffa.

Hon jämför med andra grupper hon varit med i som bokcirklar och konstfören­ingar. Där har det oftast varit samma sorts människor men här fanns en härlig blandning med olika bakgrund. I föreningen kunde hon älta sina känslor, skaffa sig ny kunskap och dela med sig av sina upplevelse­r och tillsamman­s med de andra blicka framåt.

I föreningen pratar vi väldigt sällan om hur vi fick viruset. Vår inställnin­g är att se personen bakom diagnosen.

Gunilla smittades genom en blodtransf­usion när hon tågluffade i Frankrike 1983. 1989 kunde forskare isolera viruset och först 1992 började allt blod i Sverige testas för Hepatit C. I dag är hon glad över att hon ville bli blodgivare så att infektione­n upptäcktes.

– I föreningen pratar vi väldigt sällan om hur vi fått viruset. Vår inställnin­g är att se personen bakom diagnosen. För mig är det en ynnest att ha fått lära känna människor som jag annars inte skulle ha gjort.

Efter tio år valde Gunilla att genomgå en äldre och tyngre läkemedels­behandling. Många pratade om att det snart skulle komma nya

läkemedel utan biverkning­ar men hon vågade inte vara för gammal när den dagen kom. Idag är hon friskförkl­arad och har återupptag­it löpträning­en.

gunilla rydstedt

Genom olika undersökni­ngar vet Gunilla att hon har ärrbildnin­gar på levern men egentligen har hon alltid

berättade att jag hade Hepatit C. Det var en ny erfarenhet att ringa runt och fråga andra tandläkare om de kunde tänka sig att ta emot en patient med virus i blodet.

Gunilla tycker att det härliga med boken är att berättelse­rna visar att situatione­n vänts

till det bättre, även för dem som haft en tuff start i livet. Boken fungerar som ett slags bokslut. Tillsamman­s hanterade de symptomen och riskerna med viruset fram tills de nya läkemedlen kom.

– Det är skrämmande få som vill berätta att de bär på

en blodsmitta. Allra känsligast är det kanske för dem som har haft ett missbruk, kanske har man skamkänslo­r

och vill inte bli påmind om

sitt tidigare liv.

Hon minns även en tidigare kollega som emellanåt betedde sig underligt innan

hon vågade berätta att hon hade hiv. För Gunilla var det en självklarh­et att dela med sig av sina erfarenhet­er, till och med ha sin bild på bokens framsida.

 ??  ?? gunilla rydstedt smittades genom en blodtransf­usion när hon tågluffade i Frankrike 1983. i dag är hon glad över att hon ville bli blodgivare så att infektione­n upptäcktes.
gunilla rydstedt smittades genom en blodtransf­usion när hon tågluffade i Frankrike 1983. i dag är hon glad över att hon ville bli blodgivare så att infektione­n upptäcktes.
 ?? Bild: Ann-catrin Emanuelsso­n ??
Bild: Ann-catrin Emanuelsso­n

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden