Upptäckte virus när hon ville ge blod
Lokalföreningen Hepatit C betydde allt när Gunilla Rydstedt tjugo år efter en blodtransfusion fick diagnosen. I dag är hon tacksam över alla nya människor hon lärt känna. Inte heller erfarenheten av utanförskap har varit förgäves.
Livets gång: Tjugo år efter en blodtransfusion i Frankrike upptäckte Gunilla – när hon ville bli blodgivare – att hon hade Hepatit C.
– Jag ville bli blodgivare. Jag tränade och sprang maraton. Så visade det sig att jag bar på ett virus som kunde orsaka allvarliga leverskador. Jag fick en chock. Det tog ett tag att ta in beskedet. Men vilsenheten minskade med andra i samma situation, säger Gunilla Rydstedt när Lokalföreningen Hepatit C bjuder på buffé vid Nya Varvet.
Stämningen är uppsluppen och medlemmarna firar att antologin baserad på deras berättelser är klar. Gunilla minns när hon gick iväg till Danmarksterminalen ett par år in på det nya årtusendet för att träffa de andra i föreningen för första gången.
– Jag visste inte hur jag skulle känna igen dem. Jag funderade på om det syntes utanpå att man var smittad. Så fick jag syn på en grupp människor i olika åldrar, som tjattrade och skrattade och jag insåg att det var dem jag skulle träffa.
Hon jämför med andra grupper hon varit med i som bokcirklar och konstföreningar. Där har det oftast varit samma sorts människor men här fanns en härlig blandning med olika bakgrund. I föreningen kunde hon älta sina känslor, skaffa sig ny kunskap och dela med sig av sina upplevelser och tillsammans med de andra blicka framåt.
”
I föreningen pratar vi väldigt sällan om hur vi fick viruset. Vår inställning är att se personen bakom diagnosen.
Gunilla smittades genom en blodtransfusion när hon tågluffade i Frankrike 1983. 1989 kunde forskare isolera viruset och först 1992 började allt blod i Sverige testas för Hepatit C. I dag är hon glad över att hon ville bli blodgivare så att infektionen upptäcktes.
– I föreningen pratar vi väldigt sällan om hur vi fått viruset. Vår inställning är att se personen bakom diagnosen. För mig är det en ynnest att ha fått lära känna människor som jag annars inte skulle ha gjort.
Efter tio år valde Gunilla att genomgå en äldre och tyngre läkemedelsbehandling. Många pratade om att det snart skulle komma nya
läkemedel utan biverkningar men hon vågade inte vara för gammal när den dagen kom. Idag är hon friskförklarad och har återupptagit löpträningen.
gunilla rydstedt
Genom olika undersökningar vet Gunilla att hon har ärrbildningar på levern men egentligen har hon alltid
berättade att jag hade Hepatit C. Det var en ny erfarenhet att ringa runt och fråga andra tandläkare om de kunde tänka sig att ta emot en patient med virus i blodet.
Gunilla tycker att det härliga med boken är att berättelserna visar att situationen vänts
till det bättre, även för dem som haft en tuff start i livet. Boken fungerar som ett slags bokslut. Tillsammans hanterade de symptomen och riskerna med viruset fram tills de nya läkemedlen kom.
– Det är skrämmande få som vill berätta att de bär på
en blodsmitta. Allra känsligast är det kanske för dem som har haft ett missbruk, kanske har man skamkänslor
och vill inte bli påmind om
sitt tidigare liv.
Hon minns även en tidigare kollega som emellanåt betedde sig underligt innan
hon vågade berätta att hon hade hiv. För Gunilla var det en självklarhet att dela med sig av sina erfarenheter, till och med ha sin bild på bokens framsida.