Martinas skräck efter bomben: ”Klarar jag nästa terrordåd?”
Halland: Det har gått tio år. För systrarna Emma och Martina Strandberg från Vinberg ligger terrorattacken i Oslo närmare än så. De fick båda ärr för livet. I många år tog oron och ångesten över.
22 juli 2011. Emma Strandberg har en ledig dag. Solen värmer när hon sitter på balkongen till lägenheten på Bernt Ankers gate i centrala Oslo och pratar med en kompis i telefon. Det blir nästan för varmt, hon går in och tar ett glas vatten och samtalet fortsätter i soffan inomhus. Då hörs en kraftig smäll, lägenheten börjar skaka och flera hårda vinddrag från den öppna balkongdörren blåser nästan omkull
Emma. Även kompisen, som bor flera hundra meter längre bort, känner av vinddragen. Emma tänker direkt att det måste ha varit en bomb.
Hon ringer till Martina, hon vet ju att tvillingsyrran befinner sig i närheten. Men hon får inget svar. Emma går ut för att leta. Då ser hon
hur husfönster på andra sidan gatan
är krossade. Folk står ute och pratar och hon hör sirener. Emma har bara en tanke: att få tag i Martina.
Martina och hennes kollegor Cecilie
och Jakob på tidningen Aftenpostens kundtjänst har slutat jobbet lite tidigare. De sätter sig på Justisen Bar på Möllergate för en after work. Martina testar sin nya ipad, tar en klunk öl och ställer ner glaset. Då smäller det.
De stora rutorna till baren krossas och rasar över Martina som sitter närmast fönsterna. Lokalen fylls av rök och glassplitter. Förvirrade människor försöker ta sig ut men dörren är spärrad. Martina möter en äldre man som letar efter sitt barnbarn.
De lyckas ta sig ut bakvägen ur lokalen. Där kommer en uteliggare fram och skriker: ”Det ligger döda människor överallt!”.
Då upptäcker Cecilie att Martina blöder ordentligt från skulderbladen. I samma sekund får Martina en panikkänsla och svimmar. Cecilie lyckas få dit en säkerhetsvakt som med hjälp av en träkvist stoppar blödningen. Martina känner ingen smärta, hon försöker mer förstå vad som hänt. Hon är chockad
och börjar svamla om oväsentliga saker. Hon tittar ner på sina nyköpta
converse-skor och gläds över att de inte är blodiga.
Det ringer i Emmas telefon. Hon har inte lyckats komma fram till bombområdet då det är avspärrat. Men i andra sidan av luren hör hon
Martinas röst. Hon säger att hon är
okej och sitter på en samlingsplats för skadade på Youngstorget. Emma uppmanas att gå hem och packa en väska med nya kläder och lägga ut ett meddelande på Facebook att Martina har klarat sig.
Systrarna får dock inte komma hem till lägenheten. Den ligger inom det avspärrade området. En stund senare, när Martina sytt sin skärskada, sammanstrålar de i en taxi för att åka hem till en vän i Oslo.
Det har gått tio år sedan det ofattbara attentatet där 69 personer dödades på Utöya och där åtta miste livet efter bomben vid regerings
kvarteret i Oslo. Men terrordådet har satt djupa spår hos systrarna Strandberg.
Emma får darr på rösten ett flertal
gånger när hon berättar om sina upplevelser den dagen. Trots att hon själv inte skadades fysiskt har
hon påverkats starkt av Martinas plågor efteråt.
– Vi har haft en bra barndom i Vin
berg och aldrig upplevt något liknande tidigare. Vi har ju inte stukat foten ens. Chocken håller i sig länge, man vill glömma och gå vidare fast man har det i sig, säger hon.
För Martina blev händelsen ett trauma. I många, många år begränsades hennes liv av mörka tankar och
mardrömmar.
– När jag jobbade på Aftenposten såg jag hans (Anders Behring Breivik) ansikte på löpsedlarna varje dag. Jag började drömma mycket att jobbet skulle sprängas och att terrorattacker skulle komma och ta över mitt jobb, säger Martina.
Följande år inträffade terrordåd i Paris 2015, Nice 2016 och London Bridge 2017.
– Då blev jag ännu räddare för världen, det blev en slags bekräftelse att drömmarna var sanna.
Hon hade som 19-åring dessutom upplevt hur polisen hittat en bomb på flygplatsen i London när hon skulle flyga hem därifrån. Den händelsen gjorde sig också påmind i drömmarna. Hon var också på plats i London 2018 när en person kraschade in i säkerhetsbarriären utanför brittiska parlamentet och
skadade fotgängare.
– Jag tänkte: jag klarade två terrordåd, men klarar jag nästa?
Oron tog över hela vardagen. Promenaden från hemmet till jobbet tog 20 minuter i stället för åtta. Martina var tvungen att spana efter om människorna hon mötte kunde ha en bomb på sig. Hon vågade inte röra sig på vissa gator, kunde inte sitta nära fönster och behövde kontrollera nödutgångar överallt.
– Till slut levde jag efter det och glömde av att det var katastroftankar. Det blev det nya normala att leva med rädsla, säger hon.
Början till vändningen kom sommaren 2017. Med hjälp av norska statens stöd skickades hon till ett rehabiliteringscenter för personer
med posttraumatisk stress. Martina
fick äntligen bearbeta sin rädsla och grät i princip i fyra månader. Hon fick träffa psykologer och coacher. En coach arbetade med gestaltterapi. Efter en övning insåg hon det bisarra.
– Då brast hela jag. Jag hade levt med fyra flytvästar på mig och inte fått gjort någonting. Jag tänkte hela
tiden att någon katastrof skulle hända, det blev en wake up-call hur jag levt, säger hon.
I dag mår Martina Strandberg bra.
Hon bor tillsammans med syrran Emma i området Bislet i Oslo. Hon har precis bytt jobb och arbetar som patientkoordinator när folk ska röntga sig. Trots alla påminnelser och oron för nya terrorattacker valde systrarna ändå att bo kvar i Norges huvudstad. Martina menar att det var ett aktivt val.
– Jag ville inte att han skulle vinna. Då hade det varit som att ge upp. Det var samma med Aftenposten, jag ville inte sluta, därför kämpade jag mig igenom det tills kundtjänst lades ner, säger hon utan att nämna Breivik vid namn.
Emma har arbetat inom äldreomsorgen sedan 2004. Första tiden efter bombattentatet kände hon en viss oro över att bo i Oslo.
– Då var det fortfarande ovisst om han var själv eller inte. Jag funderade om det skulle komma fler bomber. Men efter det har jag alltid känt en trygghet här, säger Emma.
Nu har det gått tio år sedan tragedin
som skakade en hel värld. Martina och Emma ska äntligen få sammanstråla med resten av familjen i Vinberg nu när de vaccinerat sig.
– Herregud, att det gått tio år. Tänk vad länge jag inte var mitt rätta jag, hur lång tid det tog innan jag fick reda upp det, säger Martina och fortsätter:
– Förra året satt vi vid syrrans brygga och lyssnade på fin musik. I år ska vi vara med familj och vänner. Det blir en obeskrivlig känsla att kramas igen när man inte träffat familjen på ett år. Det betyder otroligt mycket för både mig och familjen, säger hon.
”
Tänk vad länge jag inte var mitt rätta jag, hur lång tid det tog innan jag fick reda upp det.