De flydde från Breiviks kulor
Miriam, Astrid och Jorid sprang från Anders Behring Breiviks dödande kulor på Utöya för tio år sedan. I dag lever de fortfarande med saknaden efter vännerna och en frustration över att Norge inte gjort upp med terroristens högerextremism. För reportern Annelie Moran och fotograf Chris Maluszynski berättar de hur livet ser ut i dag – och om mardrömmen på ön.
– Jag tänker på Utöya varje dag, men det är inte alltid negativt, säger Jorid Juliussen Nordmelan. Jorid Juliussen Nordmelan
Solen lyser över Oslo. Det är en sådan dag som man längtar efter hela den mörka nordiska vintern. Det känns som att dagsljuset varar hela natten. Halva landet har vaccinerat sig mot covid-19 och smittspridningen sjunker snabbt lagom till midsommar.
Jorid Juliussen Nordmelan ska snart åka till Sörlandet på ferie från sitt arbete som politisk rådgivare för Arbeiderpartiets vice ordförande Hadia Tajik.
– Hon är genomduktig och riktigt inspirerande, säger Jorid Juliussen Nordmelan från sitt kontor i Stortinget i centrala Oslo.
Hon har själv över tio års politiskt arbete bakom sig, men yrkesvalet har inte alltid varit självklart. Efter att ha överlevt terrorattentatet på Utöya svor Jorid att aldrig återvända till ön där så många av hennes vänner och bekanta mist livet eller skadats, men en månad senare gjorde hon det ändå– för en minnessamling.
Tidningen har pratat med henne flera gånger under åren, som när hon skulle återse andra överlevare på ön och igen under rättegången några månader senare. Då kämpade hon med skolan och en av hennes närmaste vänner hade precis blivit utskriven från sjukhuset. Fem år senare hade hon precis blivit mamma och kände sig glad för sin egen del, men ledsen för att de hon förlorade inte fick samma möjlighet.
I dag har hon hunnit fylla 30, gifta sig med Lasse, få ytterligare ett barn och flytta till en kranskommun till Oslo. Sedan dess har hon varit tillbaka ungefär en gång om året.
– Men jag tror inte jag vill övernatta där. Det känner jag inget behov av, det klarar man sig fint utan, säger hon när tioårsdagen för attentatet börjar närma sig.
Enligt en rapport från Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress, NKVTS, lider fortfarande en tredjedel av de överlevande från Utöya av symptom på posttraumatisk stress.
– Det är oroande när vi vet att det gått så många år och att så många fortfarande kämpar. Vi har också sett att utmaningarna för de drabbade staplats på varandra efter katastrofen. Det har varit krävande att leva med onda minnen, förluster och mardrömmar och andra plågsamma
stressreaktioner över tid, sa projektledaren Grete Dyb när de senaste resultaten presenterades 2019.
Jorid säger att hon inte är en av dem, även om hon fortfarande kan känna sig illamående, få huvudvärk och har fått en nedsatt tolerans för stress. Det är fortfarande vissa bilder från terrorattacken hon har svårt att göra sig av med, men de dyker inte längre upp lika ofta, även om tankarna på Utöya är ständigt närvarande.
– Jag tänker på Utöya varje dag, men det är inte alltid negativt. Jag kan tänka på någon som dog eller på mina barn, hur förfärligt det hade varit om de tvingats gå igenom något sådant.
Direkt efter attentatet har motivationen för att fortsätta med politiken gått lite upp och ner, en period funderade hon över om hon inte ändå ville göra något annat, kanske bli journalist.
Men efter ett tag kom ändå motivationen tillbaka och i dag engagerar frågor som att fler ska få jobb och ett bra välfärdssystem för alla henne mest. Men hon tycker att utvecklingen när det gäller högerextremismen gått åt helt fel håll. – Vi sa då att vi ska göra upp med Anders Behring Breiviks tankegångar. Vi måste titta på hur sådan radikalisering kan uppstå i vårt samhälle utan att det
blir uppdagat. Det tycker jag inte har hänt. Det har i stället blivit mer accepterat att säga rasistiska saker offentligt, säger Jorid och tillägger att terroristen har vuxit upp i det norska samhället i ett fint område i västra Oslo och gått i offentliga skolor.
Hon tycker att det kan vara svårt att prata om Utöya inom politiken. Hon och andra överlevare nämner att de blir anklagade för att använda ”Utöyakortet” eller dra ”22-julikortet”. Det vill säga försöka få sina politiska motståndare på knä genom att lyfta tragedin.
– Det har använts mot oss. Du är rädd för att bli anklagad för att ha andra motiv. Sen är det är lite osäkert vilka motiv det skulle vara, säger Jorid. Sommaren 2011 var Jorid engagerad i valarbetet för Arbeiderpartiet. Hon skulle hjälpa de unga kandidaterna i ungdomsförbundet, AUF i Oslo, att samla tillräckligt med röster inför lokalvalet i september samma år. Därför åkte hon till Utöyas sommarläger en av de sista veckorna i juli. En ö som hon tidigare som deltagare sett som årets höjdpunkt med sol, volleyboll, bad och vänner från hela landet.
Jorid kommer ihåg den goa stämningen under en konsert kvällen den 21 juli och vännerna hon var med då extra starkt. Då vet hon inte att flera av dem ska dö nästa dag, men just det tror hon har förstärkt minnena i efterhand.
Dagen efter kommer beskedet att en explosion skett i regeringskvarteret i Oslo. Många på ön har nära och kära i huvudstaden och blir oroliga och rädda. De försäkras om att Utöya är en av de säkraste platserna på jorden. Jorid kramar om några vänner och går iväg för att prata i mobilen med pojkvännen Lasse som befinner sig i Oslo och har mer information. Då hör hon de första skotten.
Hon tar sig in i en sovsal i närheten tillsammans med flera andra. Där barrikaderar de sig med madrasser och Jorid kryper in under en säng tillsammans med en annan tjej. Där ligger hon när Anders Behring Breivik skjuter mot byggnaden.
– Vid första skotten skrek alla och stängde av ljuset. Det blev en skräckreaktion. Men sen skjuter han en gång till och då blir det helt stilla, då har alla förstått att det är dumt att reagera, säger Jorid.
De är kvar i flera timmar medan dödande skott utanför träffar 69 lägerdeltagare på den cirka 350 meter breda och 500 meter långa ön i Tyrifjorden. Ytterligare några personer skadas men kommer att överleva.
– Jag minns att vi är riktigt rädda då. Vi har ingen kontroll över situationen. Om han kommer in där kan han döda alla, kommer han inte in är alla trygga. Jorid fortsätter:
– Det är en falsk frihetskänsla att kunna springa runt på ön och gömma sig. Vi vet vi nu att det var det farligaste. Det var värst för dem, säger hon och berättar att
Vi sa då att vi ska göra upp med Anders Behring Breiviks tankegångar. Vi måste titta på hur sådan radikalisering kan uppstå i vårt samhälle utan att det blir uppdagat. Det tycker jag inte har hänt.
hon hela tiden kastas mellan att känna sig livrädd och trygg.
Så småningom hör de hur polisen tvingar ner Anders Behring Breivik på knä precis utanför huset. När Jorid till slut går mot båten med armarna i luften passerar hon terroristen Anders Behring Breivik som står tillsammans med polisen, tillsynes glad och lycklig. Samtidigt ser Jorid flera döda människor och allvaret börjar sjunka in. På nyhetssidorna på mobilen har hon läst att det är tre avlidna.
– Jag tänker att det kan inte stämma, det är helt sjukt. Vi går ut och ser väldigt många fler lik än det. Men herregud, det här är ju en massaker i vårt sommarparadis.