Björn och Aase Margrethe Juvet
av en levande kedja som några av de äldre Auf:arna skapar tar hon sig tillsammans med flera andra ner för de branta skifferklipporna som sluttar ner mot fjorden och försöker gömma sig mot bergsväggen.
Breivik kommer till just den platsen två gånger. Han skjuter tio personer på stigen ovanför och flera därtill nere på klippan. Astrid undgår precis kulorna, men hennes närmaste vän och flera av dem som sitter bredvid henne mister livet.
Från sin plats kunde hon se flera av de båtar som gett sig ut på fjorden från campingen på andra sidan för att försöka rädda de ungdomar som börjat simma mot fastlandet.
– Jag var säker på att det var krig, så jag vågar inte ta kontakt med någon av båtarna som körde runt, säger hon.
När ungdomspartiets ordföranden dagen efter massakern sade att AUF skulle ta tillbaka Utöya, kände Astrid att det var det enda rätta.
– För mig har det varit viktigt att fortsätta i politiken. Det har känts som en fråga om liv och död att fortsätta kämpa för dem vi förlorade. Det hjälpte mig.
En av de som körde fram och tillbaka i regnet över Tyrifjorden tillsammans med flera andra campinggäster och hämtade upp ungdomar ur det mörka, kalla och strömma vattnet var Björn Juvet. På bryggan vid Utvika camping tog hans fru Aase Margrethe hand om ungdomarna.
Campingen ligger kvar, kvar står också Björn och Aases husvagn. Utsikten över fjorden representerar inte längre bara sommar, semester och sena middagar. De har fått hjälp från kommunen och samtalsgrupper, men speciellt Björn kämpar fortfarande med minnena från den dagen.
– Jag har sett saker som jag inte borde ha sett. Det var blod, lemlästelse och död som blir väldigt påträngande.
Senare uppskattades antalet ungdomar som kom till Utvika till runt 250 personer. Antingen hade de simmat de 600 meterna över eller plockats upp på vägen eller vid ön.
Paret Juvet har träffat några ungdomar och deras föräldrar under åren efter massakern. Och när de berättar om några av dem brister det för dem båda. Björn har svårt att ta in att de verkligen räddat liv och tror att om inte han gjort det så kanske någon annan skulle gjort det i hans ställe.
– I de situationerna jag känner att jag gjorde skillnad känns det fint, om de som blev räddade säger att ”om du inte