Jörgen Watne Frydnes

varit där, så hade jag inte varit här nu”. Det är kanske något av det starkaste man kan uppleva som människa, säger han.

De hade precis kommit till sin husvagn när de hör ljud från Utöya och ser ungdomar i fjorden som viftar och ropar på hjälp. Björn springer ner till båten, men innan han åker iväg drar han upp en flicka ur vattnet.

– Hon frågar mig om jag ska döda henne. Jag säger ”nej, det ska jag inte”, då frågar hon ”Är du säker på det? Ska du skjuta mig?”.

Björn beskriver räddningsaktionen som ett förfärligt kaos med skrik på hjälp. Men tre pojkar som klamrar sig fast vid en flytväst ligger helt stilla. De har legat där en timme och han får bryta loss dem för att få upp dem i båten. Han minns också när han kör närmare ön och ser en pojke ligga på magen och guppa i vattenbrynet. Två flickor gömmer sig i några grottor lite längre bort.

– ”Det är ingen vits” säger de, ”han har varit död länge”. Han hade stått upp på berget och fallit ner, så han ligger och slår mot land, säger Björn som i stället får med sig flickorna i båten.

I flera ansiktena av de hundratals unga i vattnet ser han sina egna barn, som är i samma ålder, och en del av lägerdeltagarna kommer han att undra länge över om de klarat sig efter han släppt av dem.

Fler och fler ungdomar kommer till Aase Margrethe på bryggan. Gärningsmannen ställer sig vid en tidpunkt på Utöyas nordspets och skjuter ut i vattnet.

– Det bröt ut panik på bryggan när ungdomarna hörde skottsalvan. De skrek att ”han dödar oss här också”, säger Aase Margrethe.

Björn får också undsätta polisen vid

Storöya. En röd gummibåt har lastats med elva tungt beväpnade poliser från säkerhetsstyrkan Delta. De står redan i vatten och riskerar att hamna i fjorden. Motorn är död.

Polisens agerande under massakern på Utöya och deras långsamma utryckning har kritiserats hårt. Den norska 22-juli-kommissionen pekade året efter på flera brister och att den frivilliga hjälpen blev avgörande.

– Vi accepterar kommissionens huvudslutsats, om att en snabbare polisinsats på Utöya var möjlig, och att gärningsmannen därmed hade kunnat ha stoppats tidigare, sade polisdirektör Öystein Maeland vid en presskonferens året efter.

I rapporten konstaterades bland annat att det fanns flera båtar polisen hade kunnat använda, bland dem M/S Thorbjörn. Båten som har tagit sommarlägerdeltagare, statsministrar och partiledare över Tyrifjorden i decennier.

Sommaren 2021 får den ny färg inför nya läger och minnesarrangemang på tioårsdagen. De första lägren för i år har redan varit och nästa vecka väntas ännu fler ungdomar anlända till kajen vid den vita huvudbyggnaden från slutet av 1870-talet. De kommer spela fotboll och volleyboll, diskutera demokrati och slå upp sina tält på den stora gräsmattan lite längre upp för backen.

När sökandet efter överlevande och brottsplatsutredningen var över dök frågan upp om vad som skulle hända med ön. Ön som i flera decennier varit tusentals ungdomars sommarparadis och som kallats ”Norges viktigaste talarstol” av statsministern Jens Stoltenberg – men som nu också är skådeplatsen för en massaker.

I augusti samma år anställs 26-åriga Jörgen Watne Frydnes. Hans uppgift är att ta ön in i framtiden utan att engagemanget går förlorat och utan att de hundratals överlevande och närstående till de mördade känner sig överkörda.

Han åker runt till 85 familjer som är mitt i sorgehanteringen efter att ha förlorat en familjemedlem. Det blir samtal om minnesmärken, sorg och smärta.

– Det var inte de lyckligaste åren i mitt liv. Det var mycket smärta, mycket ilska, frustration och onda ting som kom fram. Samtidigt var det fint att de orkar engagera sig i sådant samtal trots sorgen och saknaden, säger Jörgen Watne Frydnes.

Resultatet blev en metallring med alla de omkomnas namn på som nu hänger minnesmärket en halvmeter över marken i vajrar från några tallar.

– Ute har det skett onda ting, många dödades ute. Men där tar naturen livet vidare, blommorna blommar och vissnar igen och vågorna fortsätter slå. Men inne stod tiden stilla.

En tvistefråga efter 22 juli blev vad som skulle ske med kafébyggnaden. En del ville bevara den som den var, medan andra menade att den i sitt dåvarande skick alltid skulle kasta en allvarsam skugga över tältplatsen där utanför – där det brukar vara ett kaos av färger och aktiviteter under sommarlägren, berättar Jörgen.

I kafébyggnaden finns fortfarande skotthål kvar i väggarna, fönstren är öppna precis som den där dagen och då användes de som flyktvägar trots att det var långt ner till marken. Några av dem som hoppade stukade fötterna och bröt ryggen.

– Sex personer förlorade livet där bakom, säger Jörgen och pekar på ett piano som står utdraget från ett hörn där det ligger torkade rosor och foton.

Nu har kafébyggnaden fått ett skal av glas och 69 kraftiga träpelare. Utanför finns 495 tunna träpelare. De inre representerar de som miste livet och de yttre ska stå som skydd utanför och representera dem som överlevde.

Den vita huvudbyggnaden blickar fortfarande mot fastlandet. Där på andra sidan pågår ett byggprojekt, efter långdragna diskussioner och rättsprocesser. Monumentet som uppförs ska berätta om massakern för framtida generationer. Nya blivande politiker.