Olympiska Spelen är aldrig endast idrott
Ett OS innebär alltid mer än bara idrottsgrenar, så särskilt i år.
ledare 23/7. I dag inleds de Olympiska Spelen. Tävlingarna har visserligen redan tjuvstartat, vilket bland annat resulterat i svenska fotbollsframgångar, men fredagen är dagen för själva invigningsceremonin, då facklan når sitt mål och elden tänds.
Trots att OS inom många idrottsgrenar räknas som det absolut mest prestigefyllda mästerskapet brukar tävlingarna förknippas med mycket annat än bara idrott, trots arrangörernas ihärdiga försök.
Politiska protester har alltid motarbetats men likväl lyckats slinka med, en av de kändaste är Tommie Smith och John Carlos black powergest vid OS i Mexico City 1968.
Ibland är de inte ens politik utan bara kuriösa historier som tar plats vid spelen. Nyhetsrapporteringen om den försvunne, och återfunne, ugandiske tyngdlyftaren Julius Ssekitoleko för onekligen tankarna till en av svensk idrottshistorias verkliga legender, japanen som försvann. Under maratonloppet vid Stockholmsolympiaden 1912 insåg Siso Kanaguri att han hade fått nog ungefär vid Rotebro. Han avbröt, som faktiskt hälften av alla i loppet gjorde då det var en mycket het dag, bjöds på förfriskningar i en villaträdgård, ett möte som måste ha varit spännande för alla inblandade, fick skjuts till Os-byn, packade och reste hem. Resten, tillsammans med hans symboliska målgång på Stadion 1967, är historia.
Nu är det i stället frågan om säkerhet som dominerar, om huruvida spelen ens borde gå av stapeln. Trots oroande covidfall blad flera idrottar står IOK på sig och hävdar att tävlingarna kan genomföras säkert.
Att detta är en fråga om prestige är självklart. 2020 var man först mycket ovillig att skjuta upp spelen och väntade ända till 24 mars att inse faktum. Det finns också en märklig ödets ironi i att det är just OS i Tokyo som behövts flytta fram, det är nämligen inte första gången staden går miste om mästerskapen.
Redan 1940 var det tänkt att Japan skulle anordna spelen. Precis som OS i Berlin 1936 skulle de bli ett lysande tillfälle för en auktoritär regim att visa upp sig på världsscenen. Många länder var dock skeptiska till att förlägga spelen i ett så militaristiskt och expansivt land, men de argumenten bet lika lite som de hade gjort inför Berlinolympiaden.
Det blev till slut inte internationella protester utan Japan självt som satte stopp för planerna. Det krig man förde i Kina hade kanske inte lyckats hindra spelen att från att förläggas i Japan, men väl från att genomföras, det kostade helt enkelt för mycket att föra krig och stå värd för OS samtidigt.
En ljusglimt i historien är att när Tokyo fick spelen nästa gång, 1964, genomfördes de med bravur och betraktades som triumf för landets demokratisering och återhämtning efter andra världskriget.
Den som väntar på något gott helt enkelt. Vi får bara hoppas att Tokyo denna gång inte borde ha behövt vänta lite längre.
”
Frågan om säkerhet dominerar