Pernilla Skoglund: Som om sorgen var mjuk, fin, skör drivved

Den jobbar långsamt. Den kan ta år. Ibland tar den aldrig slut.” Vår trädgård tröstar mig genom hösten. För jag är en sommarsjäl som aldrig lärt mig ta steget från sommar till höst. Jag sommar-sörjer, varenda år. Med svajande rosenskäror bland vissnande störbönor, visar den att förfallet ändå kan vara vackert.

Vildvinet hänger från plommonträden och möter hösten genom att byta kläder, skifta i rött och bli vackrare än nånsin.

Den grönvit-rutiga sommarduken hänger på tvättsträcket och torkar efter gårdagens skyfall.

Fram och tillbaka svajar den. Som om den redan nu, fylls med hopp om nästa sommar.

Och den lyckas torka, till och med i mulet väder med 15 grader och en höstkall ostlig vind.

Jag lyckas också torka en tår som föll, och fyllas med hopp i 15 grader och en ostlig vind.

Med farmors tunna kaffeporslin och en bit choklad sitter jag i ett lähörn och anar solen bakom framsvepande moln.

Det drar en mås över himlen, som ett minne om varma dagar vid havet. Små gula plommonblad flyger omkring som konfetti i luften och landar i min kaffekopp. Och vinden leker fram till vårt knotiga gamla äppelträd, som tappar äpplen i vinden, men ändå står där så stadigt, och liksom säger: ”Jag står här och blommar nästa vår igen.”

”Tro mig.”

”

Men en sommarsjäl som jag, släpper taget långsamt.

”Acceptans,” säger kärleken min, när sommaren går över till höst. ”Du måste lära dig acceptans. Du måste acceptera jordaxelns lutning.”

”Nej!” Säger jag. ”Jag vägrar!”

Som en upprorisk Ronja Rövardotter om hösten, frågar jag mig varför sommaren är så kall.

När träden lägger löv framför mina fötter, undrar jag varför löven faller när det fortfarande är sommar.

Jag bångstyrar mig, krumbuktar mig, strider, kämpar, vägrar. Letar hus i Italien. Kollar vädret i Rom.

Pratar med vänner som också vägrar. En vägrar ta på sockarna, vill inte ta på jeansen efter en sommar i mjukt böljande klänningar. En annan berättar om sin man, som vägrade sluta bada när det blev höst, och sen badade sig genom hela vintern för att hålla kvar känslan av sommaren.

Det lät så fint, att gå ner i isvaken med frasande iskristaller och doppa sig i det iskalla, med sommaren inombords.

Jag funderar på att bli åretruntbadare jag med. Vägra sluta bada. Vägra allt.

Tills jag gör som jag gjorde den här dagen.

Går ut med farmors vackert tunt blommande kaffeporslin och sätter mig, mitt ute i förfallet.

Livet är sorgligt men roligt, sa radioprofilen Täppas Fogelberg en gång.

Och jag vet, att kärleken min har rätt. Om det där med acceptansen.

För så fort jag släpper taget om sommaren, kommer det roliga efter det sorgliga.

Men en sommarsjäl som jag, släpper taget långsamt. Om förluster kunde hanteras på en minut, skulle inte sorg finnas. Men sorgen finns.

Den jobbar långsamt. Den kan ta år. Ibland tar den aldrig slut.

Blir bara som mjuk drivved med åren. En sorg som tiden långsamt smekt bort det vassa, och hårda i.

Så nu sitter jag ute och låter höstvinden smeka bort sommaren.

Det blommar medan sommaren släpper taget.

Och jag håller hårt i farmors gamla fina blommiga kaffekopp. Som om den vore mjuk, fin, skör drivved.