Smaklökarna retas av Sara Stridsbergs nya novellsamling
Sara Stridsbergs skrivande har alltid rört sig i marginalerna. Genom sina romanfigurer och pjäser ger hon röst åt människor på gränsen till undergången.
Ibland är det ett helt samhälle som går under, ofta bara ett olycksbarn som passerar den tunna hinnan mellan överlevnad och fördärv. De flesta är kvinnor som dukar under av patriarkatets tyngd, människor utan någon form av självbevarelsedrift och som just därför verkar kunna peka ut sprickorna i samhällets verklighet.
Från debuten ”Happy Sally” till ”Beckomberga” har Stridsberg skrivit fram berättare som samtidigt övertygar och osäkrar vår blick på världen. Som läsare vet man inte om man vågar tro på den vision som känns mer sann än den verklighet man anar bakom den.
Det är en narrativ teknik som ifrågasätter vår verklighetsbild och vidgar världens möjligheter och det hänger delvis samman med romanfigurernas hotande undergång, deras upproriska vägran att acceptera sitt öde men motvilligt följa den utstakade vägen.
Jag saknade den här kvaliteten i Stridsbergs senaste roman ”Kärlekens Antarktis” från 2018. Kanske berodde det på att berättarens undergång inte var bara nära, hon berättade från andra sidan döden – inget stod längre på spel och hennes blick på världen var bara alltför avslöjande och säker.
Det är därför med viss försiktighet som jag har sett fram emot att läsa novellsamlingen ”Hunter i Huskvarna”. De elva novellerna rör sig mellan olika miljöer och tider, nästan genomgående är död och förlust ett framstående tema.
I en av de bästa novellerna, ”Vi var rovdjur” finner sig berättaren plötsligt ha en syster, som sitter där bredvid henne i bilen. Tillsammans med sin far åker de runt i ett anonymt landskap, någonstans i USA. Bit för bit osäkras hennes röst, tills man snart tvivlar på både var systern kommer ifrån och vem fadern är.
”Tre systrar” sticker ut som en saga om den ofrånkomliga förlusten i vuxenblivandet och den långt ifrån oskyldiga barndomen medan ”American hotel”, en ny prosaversion av pjäsen som sattes upp på Stockholms Stadsteater 2016, inte har lika mycket gnista.
”Familjen” skiljer sig från de andra novellerna både i längd, ton, stil och ämne. Den är en ironiskt anlagd allegori över Svenska Akademien och riskerar att bli en snackis bland de skvallersugna. En kvinna kommer hem från semestern med en död kattunge i väskan och finner en inkallelse till ett kulturellt sällskap på hallmattan – en kulturens värnplikt. Hon dras in i deras småsinta maktkonflikter, samtidigt som de ska skydda kulturen mot ”sportiga ingenjörer” som inte står ut med att någon använder ord med fler än två stavelser. Till slut tvingas hon välja mellan att skydda kulturen och att vara en del av den.
Flera av Stridsbergs noveller är ekon av tidigare romaner och pjäser, det är lätt att föreställa sig hur de har börjat som bortsorterade utkast eller episoder i ”Darling River” eller ”Beckomberga”. Många motiv och bilder som hämtats från tidigare romaner återkommer i flera noveller.
Samma språkliga grepp återvänds. Det känns lite som ett nätverk byggs upp som sträcker sig genom Stridsbergs litterära värld, ett lapptäcke av igenkänningar.
Trots att detta är en så perfekt välavvägd samling noveller har de en tendens att obarmhärtigt hålla fram svagheter som Stridsbergs romaner annars mer än väl klarar att bära upp. Det lyriska språket och de sammansatta orden av nära motsatser som kan skapa sådana spänningar verkar inte få samma styrka när de inte ställs mot ett helt romanbygge.
Stridsbergs romaner har ett sätt att verka långsamt. De kan kännas formlösa till en början, de tar inte alltid en tydlig riktning, utan söker sig fram och det är först när man fortsätter läsa som deras effekt verkligen blir stor.
Den blir inte lika stark av en enstaka novell, och läser man alla tillsammans blir vissa upprepningar slående: hur ofta någon viker upp benen under sig, skyfallet som bildar en ridå eller en vägg mellan figurerna och världen runtomkring.
I många noveller finner jag mig längta efter att berättelsen ska få fortsätta, att den ska få tillåtas veckla ut sig sida för sida till en egen roman. Undantagen är ofta de starkaste novellerna, som det avslutande sorgebrevet till en förlorad syster.
”Hunter i Huskvarna” visar att Stridsberg behärskar också det korta formatet men den får mig att längta efter mer – Stridsbergs berättelser behöver tid att verka, tid att låta läsaren sänkas ned i språk och alternativa verkligheter.
Det här mättar inte hungern lika mycket som det retar smaklökarna.