Ormrädda Alice mötte sin värsta fasa

Alice Müllerns ormfobi har begränsat hennes liv mer och mer under tio års tid. Efter att ha gått i terapi för att bli kvitt sin rädsla har hon kommit till slutmomentet – närkontakt med en livs levande orm.

– Nu när man kan börja åka utomlands igen kände jag att allt skulle bli förstört för att jag är så rädd, säger Alice Müllern.

Inne på Realgymnasiet, nära Järntorget, finns det reptiler, kaniner, marsvin, möss, fåglar och lite insekter. Eleverna som läser naturvårdsprogrammet sköter djuren som en del av sin undervisning.

Nu är det eftermiddag och skolans elever har precis gått hem för dagen. Djurvårdsläraren Emelie Deboussard är kvar och lotsar Alice Müllern och psykologen Sara Tellestam genom korridorerna. Alla tre byter om till speciella skjortor och skor, innan de går in till skolans terrarium och akvarium.

De passerar leopardgeckos och majssnokar och rundar ett hörn. Längst in i rummet bor en kungspyton.

Alice går i terapi för att bli kvitt sin ormfobi och har nu kommit till det sista momentet – närkontakt med en riktig orm.

Djurvårdsläraren Emelie lyfter ut ormen från dess terrarium. Alice ställer sig en bit bort i rummet och börjar sakta gå närmare.

– Jag har alltid varit rädd för ormar, men skulle säga att det blev en riktig fobi för kanske tio år sedan. Det har vuxit fram i takt med att jag har undvikit fler situationer, säger Alice Müllern.

För några månader sedan började hon gå terapi för att bli av med sin fobi. Hon kände att det hade blivit ett problem att hon var rädd för sommaren, inte vågade åka ut till havet, gå i naturen eller gå till tåget, eftersom hon då passerade en gräsmatta.

– Nu när man kan börja åka utomlands igen kände jag att allt skulle bli förstört för att jag är så rädd. Då vågar jag ändå inte göra någonting och kan inte njuta av några upplevelser. Till exempel håller jag min sambo borta från vissa upplevelser för att jag inte vågar.

Specifika fobier som ormfobi eller fågelfobi uppstår ofta i barndomen genom inlärning. Det kan vara att man ser att en förälder är väldigt rädd för ormar. Eller en upplevelse där man har stött på en orm och själv blivit rädd.

Det som gör att rädslan sedan utvecklas till en fobi är att man börjar undvika situationer. Först kanske en plats där man såg ormen, sen kanske alla miljöer där man vet att ormar kan befinna sig.

– Ofta handlar det om katastroftankar och att man överskattar vad som ska hända. Då går behandlingen ut på att gradvis exponering. Att man kan befinna sig vid sjö och det kanske inte dyker upp en orm, eller så gör det det och då kan man hantera det. Så jag och Alice började ganska snabbt med att först titta på bilder och filmer med ormar, säger

Sara Tellestam, som är psykolog.

Nästa steg i behandlingen var att Alice, först tillsammans med Sara och sen ensam, besökte en sjö vid en skog.

Det sista momentet innan mötet med en riktig orm gick ut på att Alice var på Universeum själv och kollade på ormar på avstånd. Totalt har det rört sig om fyra terapitillfällen, där Alice har arbetat vidare själv mellan träffarna.

– Sen kan man också arbeta med en enda exponering under tre timmar. Det kan ha jättebra effekt.

Alice stannar ett par meter ifrån ormen och känner in situationen. Ganska snabbt vågar hon gå fram och försiktigt röra vid den. Strax

Nu när man kan börja åka utomlands igen kände jag att allt skulle bli förstört för att jag är så rädd. Då vågar jag ändå inte göra någonting och kan inte njuta av några upplevelser. Alice Müllern

hjälper hon läraren Emelie att hålla i ormen, innan hon till slut får sitta på en stol och själv ha den i knäet.

– Kan du vara beredd att ta honom? Jag vill inte göra honom illa ifall jag skulle bli jätterädd, säger Alice.

Ormen slingrar sig runt Alice händer och armar och bildar en knut. Den vänder huvudet mot henne och spelar med tungan mot hennes ena hand.

– Hur känner du nu? frågar Sara. – En trea eller fyra kanske. Jag är faktiskt inte så rädd för honom nu, säger Alice.

– Vad häftigt! Det hade du aldrig trott för några månader sedan, säger Sara.

Enligt Sara Tellestam är en fobi någonting man har goda förutsättningar att bli av med genom Kbt-behandling. Så länge man fortsätter exponera sig för de situationer som tidigare var obehagliga brukar fobin inte komma tillbaka.

Under sommaren tror Alice att det blir en stor utmaning att vara ute vid havet, på klippor och i andra miljöer där hon tidigare har sett mycket ormar.

– Jag kommer försöka att ta mig till sådana platser och medvetet öva. Ser jag en klippa som jag tänker är en typisk ”ormklippa” ska jag försöka vara där och komma ner i varv lite.

Hur tror du att du skulle

BILD: THOMAS JOHANSSON reagera om du såg en orm på riktigt i naturen?

– Jag vet inte, men jag hoppas att jag efter i dag jag skulle ta det ganska bra. Sen beror det väl lite på hur nära den kommer. Överraskningsmomentet kommer alltid skrämma upp mig. Jag hoppas att jag kommer klara av att stå kvar och se vad den gör, i stället för att bara rusa därifrån.