Smärtsam skildring av ensamhet och en ätstörd vardag
Skönlitteratur
Karolina Ramqvist
”Bröd och mjölk” (Norstedts)
I slutet av Franz Kafkas novell ”En svältkonstnär”, när publikens intresse har dalat och svältkonstnären ligger döende i ett bortglömt hörn av en cirkus, avslöjar matvägraren sin hemlighet.
Det handlar inte om en förmåga att avstå. Han har helt enkelt aldrig funnit något som föll honom i smaken.
Runt denna livshållning, som också skulle kunna formuleras som ett ”nej tack!”, bygger Kafka sin parabel. Hans svältkonstnär är både verklig människa och symbol.
Kanske kan man säga att det är den dubbelheten som utgör det litterära i litteraturen. Allt är också något annat. Karolina Ramqvists nya bok ”Bröd och mjölk” handlar även den om mat, men om att äta för mycket.
Genren är inte lätt att bestämma. Är det en roman, en lång essä, en memoar? Minnen av mat och ätande – som jag av intervjuer med författaren förstår är självbiografiska – radas upp.
Med dem följer också konturerna av en barndom. Det är mormoderns goda och trygga risgrynspudding, de sockrade kalla pannkakorna bokens jag äter framför tv:n de kvällar då modern inte är hemma, och obekväma middagar hemma hos en far hon inte känner.
Snart blir det klart att ”Bröd och mjölk” egentligen handlar mer om ensamhet än om mat.
Kontrasten mellan de sinnliga beskrivningarna av en Schwarzwaldtårta (tjock och glänsande ganasch, egenhändigt inlagda körsbär) eller en elegant krabbsallad (med vattenkrasse och kanderade mandlar) och den ödslighet som omger bokens uppväxande jag är påtaglig.
Skildringen av hur hon som vuxen, då hon lever ensam med sin lilla dotter, en kväll äter enorma mängder av den där risgrynspuddingen, av surdegsbröd och av glass för att sedan kräkas upp allt är mycket smärtsam.
I hennes etta står ett stort, ärvt matbord. Just maten och hur den äts blottar frånvaron av en hel, traditionell familj.
I sin bok ”Anorexi och mimetiskt begär” skriver den franske filosofen René Girard att vår kulturs sista gemensamma ideal är att vara smal. Med det följer att den omåttliga hungern blir mer skamfylld än oviljan att äta.
Ur det perspektivet kan ”Bröd och mjölk” – för övrigt förtjänstfullt
BILD: THRON ULLBERG befriad från reflektioner över kroppen – beskrivas som en djärv bok. Mot slutet av den säger någon till jaget att alla kvinnor är mer eller mindre ätstörda.
Den frasen har jag hört upprepas många gånger. Jag tror inte att den är sann. Således finns det skäl att reda i frågan.
Hur vanlig är då den komplicerade kärleken till maten? Bokens jag växlar mellan att tro sig vara unik och att se likar överallt. Ätandet beskrivs som ett missbruk.
Karolina Ramqvist skriver klart och bitvis insiktsfullt. Samtidigt är det något med formen som inte fungerar. Till skillnad från i ”Björnkvinnan” (2019) där det egna livet speglades i Marguerite de la Rocques märkvärdiga öde finns det i ”Bröd och mjölk” inget som ger distans. Alla minnen är konkreta och faktiska. De tycks vilja vara trogna mot verkligheten, snarare än mot någon estetisk princip.
Boken utvecklar sig associativt. Allt är lika vardagligt och självklart som dess titel. Men vad är litteraturen om inte en oändligt lång, helt meningslös och därför djupt meningsfull, omväg?
Kanske är det vad man egentligen kan lära sig av svältkonstnären, där han tynar bort invid djurstallarna, under allt smutsigare affischer, förbisedd av de okunniga folkmassorna och exponerad för rovdjurens vrål. Ibland behövs en hel cirkus för att man ska nå fram till en enkel sanning.
Just maten och hur den äts blottar frånvaron av en hel, traditionell familj.