Lätt ironisk roman om livets tunga oberäknelighet
Roman
Sara Gordan
”Natten”
(Albert Bonniers förlag)
Vadan alla dessa svenska böcker om moderskap och graviditet? I fjolårets bokutgivning fanns en handfull.
I år har det redan kommit minst fyra. Bland dem finns Sara Gordans andra roman och fjärde bok ”Natten”, som utgår från en mors oro.
Hennes diabetessjuka tonårsdotter försvinner upprepade gånger, är borta i flera dygn, och dricker sig full trots att det är livsfarligt. Maktlös ringer modern runt till vännerna, polisen och fältassistenterna.
Boken har, framgår det snart, självbiografisk grund. I tio kapitel uppdelade i korta avsnitt spårar Sara Gordan den egna berättelsen bakåt. Det börjar med ett sent missfall med en fransk man i Paris.
Sedan följer dotterns födelse och skrivandet av debutboken ”En barnberättelse”. Paret flyttar till Stockholm, får en son och separerar. Bokens jag har ensam hand om de två små barnen samtidigt som hon arbetar på en avhandling i litteraturvetenskap och undervisar på en författarskola.
Avhandlingsämnet är upprepningen som litterär metod. Jaget ser hur allt tycks gå igen i hennes eget liv och omtagningarna får således ge struktur också åt ”Natten”.
De båda barnen är svårt sjuka. Flickan föds med en tumör i munnen och får som sagt diabetes. Pojken
har ett hjärtfel som kräver medicin och ständig vaksamhet. När jaget efter en tid träffar en ny man, gifter sig och åter blir gravid får hon en blodpropp i lungan.
”När flera liknande händelser följer på varandra skapas föreställningen om ett mönster”, skriver Gordan.
Men mer än något annat är ”Natten” en bok om livets stora oberäknelighet. Känsligt fångar den något av den smärta och rädsla som alltid följer med att älska en annan människa. Den andre kan bli sjuk, kan dö, kan lämna en på det ena eller andra sättet.
”Je ne t’aime plus” säger fransmannen till jaget under en resa till Island. Då är dottern ett år gammal och hon är gravid med deras son. Med dagens fria familjestrukturer är människan utlämnad till ödets nycker.
Det stora antalet böcker om att få barn och bli mor hänger troligtvis samman med just det: en stor ensamhet. Bandet till mannen är som regel svagt. Barnet får till uppgift att fylla tomheten.
I ”Natten” är persongalleriet anonymiserat
BILD: SARA MACKEY och stiliserat på det sätt som är typiskt för genren. Dottern tilltalas med ”du” och sonen kallas ”din bror”. Fadern blir till ”fransmannen” och den nye mannen är ”maken”.
Men som helhet präglas boken av nerv och konkretion; Sara Gordans prosa är inte självbelåtet lyrisk utan klar och försiktigt ironisk.
Den nyfödde sonen är till exempel ”vacker som en hötorgsmålning” och tonårsjargongen inlemmas sömlöst när dottern säger saker som ”mamma, du har alltid varit lite crazy”.
Vad är det som gör en uppenbart självbiografisk bok som denna till en roman? Vid bokens slut framhåller författaren att berättelsen har varit överordnad sanningen och att endast den oroliga moderns perspektiv har fått råda. Jag tänker att det finns en mer grundläggande skillnad.
Kanske kan man säga att det handlar om förhållandet till en djupare sanning, snarare än till sanningen om det som verkligen hände. Och att den i sin tur hänger samman med den lätta distans jaget behåller till sig själv och sitt liv boken igenom.
Även om vi bara får följa hennes perspektiv tillåts vi aldrig glömma att det hela också skulle kunna berättas på ett annat sätt. Paradoxalt nog blir moderns ensamma oro just därför till något som kan delas. Den skärskådande blicken ger romanen en sällsam öppenhet. Så sträcker sig ”Natten” bortom sin egen historia.
Känsligt fångar den något av den smärta och rädsla som alltid följer med att älska en annan människa.