Det är dags för de ätstörda männens metoo
När debatten kring Sara Meidells ”Ut ur min kropp” briserade blev det tydligt hur osynlig den manliga ätstördheten är. Nästan alla inlägg i debatten skrevs av kvinnor. Den senaste tidens texter från män med ät störningserfarenhet tyder på att något håller på att förändras, skriver Nina Morby.
Jag har träffat män som sprungit ett maraton i veckan, utan att de kunnat förklara varför. Andra har druckit 2 000-kaloriers milkshakes innan de gått in i perioden av kaloriunderskott, i syfte att bygga upp de perfekt accentuerade musklerna. Vissa har ägnat sig åt periodisk fasta och fått det att låtas om ett oskyldigt självspä k n in g s experiment, ett sätt att testa gränserna för sina kroppar och mentala styrka.
Få av dessa killar skulle kalla sitt beteende för ätstört. Bland mina kvinnliga vänner är läget däremot det motsatta, där kan jag knappt räkna de som aldrig haft en farlig fixering vid kropp och mat på en hand. De har kräkts, tränat frenetiskt och ljugit om att inte tåla gluten, men förr eller senare har nästan alla tagit steget och verbaliserat sina inre demoner. Öppnat dörren för hjälp, om inte av vården så åtminstone av nära och kära.
När SVT:S dokumentär ”Ätstört” kom förra året gav den en inblick i den manliga ätstördhetens slutna rum, som jag gissar att få av oss utomstående fått ta del av. Två av fem medverkande var män. En av dem, boxaren Anthony Yigit, berättar om att han varit sjuk i bulimi i 13 år. Vikten är det första han tänker på när han vaknar. Hockeyproffset Jonathan Hedlund bröt kontraktet med sin Nhl-klubb på grund av ätstörningen. Det räddade förmodligen hans liv.
När debatten kring Sara Meidells bok ”Ut ur min kropp” briserade blev det som allra tydligast hur osynliga männen är. Nästintill samtliga som skrev om boken, ofta med referenser till egna erfarenheter, var kvinnor. Desto viktigare blev därför vittnesmålen från före detta ätstörda män. Nyligen skrev DN:S Kristofer Ahlström om tiden då han brukade bokföra näringsvärdena för varje måltid i ett Exceldokument (7/12/22), och förra veckan beskrev Aftonbladets Rasmus Landström hur han ”gladeligen sprutat heroin i halsen för att tappa ett par kilo” när han var tonåring och redan gått ned 40 pannor på ett år (1/5).
Men dessa exempel är snarare
"Än i dag lever en fördom att sjukdomen endast drabbar fåfänga tonårsflickor som stirrat sig blinda på retuscherade reklambilder, vilket inte kunde vara mer av en osanning
undantag som bekräftar regeln om ätstörningar som en kvinnofråga. Vilket i och för sig inte är konstigt, eftersom det länge antogs vara en sjukdom som endast drabbade det andra könet. När man ännu pratade om hysterikor associerades dessa med en patologisk fixering vid viljan att vara smal, förklarade Karin Johannisson i sin bok ”Den mörka kontinenten” (1994). Än i dag lever en fördom om att sjukdomen endast drabbar fåfänga tonårsflickor som stirrat sig blinda på retuscherade reklambilder, vilket inte kunde vara mer av en osanning.
Kanske är det för tidigt att prata om ett metoo för ätstörda män, men nog finns det fog för att i alla fall tala om en temperaturskillnad i samtalsklimatet, en dörr som öppnats på glänt. Det är svårt att föreställa sig vilken påverkan ovan nämnda texter kan ha på en kille som aldrig vågat fundera över om hans kroppsfixering är del av en sjukdom, som aldrig prövat tanken att denna sjukdom kan drabba honom. Men kanske kan det få honom att fråga sig själv varför han springer ett maraton i veckan, eller börjat hoppa över måltider trots att kläderna sitter för löst. Bara det är värt mer än alla bantningstips i världen.