Jan Riise: Att arbeta tillsammans är den enda vägen framåt

Under julledigheten hade jag möjlighet att besöka Kenya, framför allt för att hälsa på min dotter på Svenska Skolan i Nairobi. Minnen av den fina skolan, av vildmarker och “the big five”, gästfrihet och hjälpsamhet blandas med bilder av fattigdom, kriminalitet och arbetslöshet.

Kenya, liksom andra länder söder om Sahara, strävar efter att nå klassen “upper-middle-income countries”. Det är en bra bit kvar; BNP per invånare måste flerdubblas och industrialiseringen går långsamt.

Samtidigt i Sverige, under mellandagarna, publicerade regeringen mer i detalj hur det svenska biståndet ska fördelas under 2023. Stora nedskärningar har gjorts, inte minst vad gäller stöden till olika Fn-organisationer. I många fall är minskningarna ett antal procent. De är alltså inte resultatet av en noggrann utvärdering av specifika program utan mer en beslutsamhet att skära ner stödet med 5, 25, 50 eller någon annan procentsats.

Även anslaget för forskningssamverkan minskas till hälften. Det är inte något av de större anslagen men har ändå varit viktigt för att bidra till utvecklingen av högre utbildning och forskning i mottagarländerna. För att exempelvis kunna utbilda fler lärare behövs universitet med kapacitet att ta emot fler studenter.

I veckan skrev 17 svenska biståndsorganisationer en debattartikel i SVD och frågade efter något så grundläggande som att bli tillfrågade inför så stora förändringar. En stor del av det svenska stödet går via dessa organisationer. Bara sällan betalas biståndspengar direkt till enskilda stater.

Sverige har varit ett av de största givarländerna under många år, tillsammans med våra nordiska grannar och några andra. Det är inte så konstigt, det är bland de rikaste länderna i världen de största givarna finns.

Det finns alltid frågor kring detta. En del hävdar att Sverige inte alls tillhör de rikaste länderna längre och att vi behöver våra pengar själva. Att mäta med BNP som tumstock är kanske inte heller någon bra idé eftersom det inte speglar välfärd särskilt väl, särskilt inte i länder med stora klyftor.

Som miljöpartist kan jag alltid ta stöd i våra grundläggande solidariteter som omfattar alla människor och kommande generationer. Då blir frågan om det är rätt att hjälpa andra helt överflödig. Svaret är alltid ja.

Det handlar om att lyssna och se.

Ett av FN:S fyra huvudkontor ligger i Nairobi, Kenya. Det är det enda på södra halvklotet. Där finns också huvudkontoren för FN:S miljöprogram UNEP och för FN:S arbete med stadsutveckling, Habitat. Självklart gjorde vi ett besök där och budskapen därifrån är “Tillsammans” och “Leave no one behind”.

“Tillsammans” ger inget utrymme för den sortens solospel som biståndsministern nu spelar. Det handlar om att lyssna och se. Och i Kenya kan vi också göra saker tillsammans, med FN, med den fantastiska Svenska Skolan och med alla andra. Tack till Daniel, Purity, Pauline, Alex, John och alla andra som på plats på olika sätt hjälpte till att göra resan oförglömlig och som stärkte min övertygelse om att arbeta tillsammans för en hållbar framtid är enda vägen fram.