Nan Goldin tog strid mot läkemedelsbiljonärerna
Dokumentär
All The beauty and the bloodshed
Regissör: Laura Poitras USA, 2022 (113 minuter) • • • • •
Vid ett besök på Nan Goldin-utställningen på Moderna museet i Stockholm, som pågår fram till februari, är det förståeligt om besökaren vill gå ut och ta en paus. Det är för mycket, och för sorgligt. Det kan man inte göra i en biosalong. Och under de två timmar som ”All the beauty and the bloodshed” pågår, Laura Poitras guldlejonsbelönade dokumentär om konstnärens liv, rör sig berättelsen från en förljugen uppväxt i en amerikansk förort under 1960-talet, där systerns självmord tystades ner, till New Yorks queer- och konstscen, via missbruk, våld och AIDS.
Det är otroligt, det är fruktansvärt. Hur Nan Goldin står och går och fortfarande är en av världens mest framstående fotografer är svårt att ta in. Och inte bara det, hon har, tillsammans med aktivistgruppen P.A.I.N. (Prescription addiction intervention now), som hon var med och startade, för några år sedan fått de mest prestigefyllda konstinstitutionerna att ge efter för kravet om att sluta ta emot pengar från läkemedelsbiljonärs-familjen Sackler, och ta bort deras namn från sina flyglar. Blodspengar som kommer från försäljningen av läkemedel som oxycontin, som skapat vad som kommit att kallas för ”the opioid crisis” i USA.
I landets korrupta vårdsystem kan läkare nämligen få bonusar av företagen för att skriva ut stark och beroendeframkallande smärtstillande medicin. Detta har visat sig leda till tyngre missbruk när personen inte kan sluta ta dem. 500 000 människor beräknas ha dött på detta vis i USA – vanliga ungdomar som gått till läkaren för en idrottsskada, eller människor som Nan Goldin själv, som var med om en olycka och fick morfin utskrivet. I dokumentären visas en graverande tv-reklamsnutt för oxycontin från 1990-talet, där en tvålfager läkare vänligt förklarar att den som är tveksam eller rädd för att ta den typen av morfinmedicin absolut inte har något att oroa sig över.
I filmen får vi följa Goldins arbete med P.A.I.N, från de första aktionerna. När de hänger upp röda banners på New York-museet The Guggenheims helvita våningar och kastar ”recept” från toppen liknar det ett konstverk. Så var konstvärlden också den enda institution som gjorde något åt sitt samröre med Sacklers. Alla de andra försöken att sätta dit dem via domstolen och finansinspektionen misslyckades trots idoga försök.
Aktivismen är till sin karaktär inspirerad av den legendariska Aids-aktivistgruppen Act Up. Goldin berättar i filmen om hur hon själv kom hem efter en suddig period som slutade med drogrehab på 1980-talet med antagandet om att hon skulle fortsätta umgås med sina kompisar som vanligt. För att inse att de hade dött – eller var på väg att dö – i Aids-epidemin. När hon fick frågan om att göra något på The Artist Space i New York 1989 kurerade hon den första
Aids-utställningen, med konstnärer som var döende i sjukdomen, deras drabbade vänner och anhöriga. Det blev skandal och finansiärer drog sig ur på grund av det ”kontroversiella” ämnet. Det är bara ett av många exempel på hur banbrytande Goldin var. Hennes estetik ansågs, när hon slog igenom, som märklig. I dag har den blivit så känd, och format så många fotografer efter henne, att den närmast känns ”gjord”.
Dokumentären gör ingen skillnad mellan hennes liv och hennes konst, vilket inte heller Goldin verkar ha något behov av att göra. Den varvar klipp ur hennes bildspel, bland annat ”The ballad of sexual dependency”, som är hennes mest kända, med Goldins sträva röst som återger sin livsberättelse. Det är förbluffande att följa en sådan konstnär, en sann rebell, och filmen lyckas på något vis ge ämnet rättvisa, trots omfånget.
Titta också på:
Hur Nan Goldin står och går och fortfarande är en av världens mest framstående fotografer är svårt att ta in.
”United in anger
– A History of ACT UP” (2012) ”Vito” (2011)
”Public Speaking” (2010)