Mer hemmatid för äventyraren
Äventyraren Aron Anderson har utmanat båda sina och omgivningens föreställningar om vad som är möjligt. Men med åldern har drivkraften att utmana gränser börjat ersättas av ett självsäkert lugn.
Det är ingen överdrift att säga att Aron Anderson genomfört fler äventyr de senaste tio åren än de flesta gör på en livstid. För att plocka några ur högen: Han har armcyklat till Paris, genomfört triathlontävlingen Iron Man på Hawaii, slagit svenskt fallskärmhopparrekord, åkt Vasaloppet nio gånger och bestigit flera av världens höga berg.
– Äventyrandet var en slump i början. Jag blev utmanad av en kompis att bestiga Kebnekaise och trodde inte att det skulle gå. Jag gjorde det mest för att vara snäll mot polaren. Jag som knappt sovit i tält utomhus förut, men han tjatade, så jag sa okej, säger Aron Anderson och fortsätter:
– Jag tänkte, om det går åt helsike, vad är det värsta som kan hända? Det är ju inte Mount Everest. Jag tror att Kebnekaise för mig handlade om att visa att jag är kapabel till mer än jag trodde.
Det är en inställning som har präglat Aron Anderson sedan dess. Det har gällt allt från att bestiga nya bergstoppar till att testa sporter som man svårligen kunde föreställa sig skulle gå att utföra med rullstol. Han har även medverkat i tv-programmet ”Let’s dance”. Varför inte, liksom?
– Jag mår väldigt bra av att äventyra. Från att det har handlat om att utmana var mina gränser går, har det kommit att handla mer om att göra saker för min egen skull, att det personligen ger mig något tillbaka. Till exempel att vandra på ett berg i frisk natur, utan någon mobiltelefon, det mår man väldigt bra av.
Som ung satsade Aron Anderson på en elitidrottskarriär med rullstol och siktet var länge inställt mot Paralympics i London 2012. Men den ambitionen stoppades tyvärr när ena höften havererade. Att ha fått styra om en lovande karriär redan i unga år har påverkat honom.
– Jag har försökt att se det som att det finns mening i det som händer. Det är svårt när man är i situationen, men den inställningen har faktiskt lett till bra saker – till det jag gör i dag.
Vid sidan av karriären som professionell äventyrare är Aron Anderson också en flitigt anlitad motivationstalare. Förra året höll han 145 föreläsningar, både på plats runt om i landet och digitalt. Det blir mycket resande och mycket tid på hotellrum. Men hur roligt och givande föreläsandet än är, medger han att han längtar efter att vara hemma mer.
– Jag gillar att vara hemma. Kunna gå ner på det lokala fiket och ta en kaffe på morgonen, eller att göra något särskilt varje måndag, exempelvis. Sådana rutiner är omöjliga att ha för mig just nu.
Ändå är själva föreläsandet
Jag tror inte att jag behöver bevisa saker på samma sätt längre. Nu vet jag vad jag är kapabel till.
fortfarande något av det roligaste han vet.
– Jag känner mig trygg i det jag pratar om, det handlar till stor del om mentala träningsknep för att klara tuffa saker. Mycket av det som händer i världen kan vi inte påverka, men det vi kan påverka är hur vi förhåller oss till det. Där känns mina ämnen extra relevanta.
Vad väntar då härnäst för en som redan har gjort så mycket? Ja, till exempel Vasaloppet för tionde gången, ett kommande boksläpp och en förhoppning om att kunna köra swim-run från Sandhamn till Utö i Stockholms skärgård i sommar.
– Jag skulle vilja hitta ett sätt att göra det med rullstolen. All utrustning som man har vid start måste vara med i mål, så kanske får vi ha flytbojar på rullstolen eller något, säger han och skrattar.
Boken som är på gång, ”Livet gav mig en andra chans”, handlar om hans liv och strapatser. Den förra boken ”Möjligheter”, skrev han på egen hand. Denna gång jobbar han tillsammans med journalisten och författaren Helene Arkhem.
Det är skönt att ha någon att dela skriv- och urvalsuppgiften med. Kanske hänger det ihop med hur drivkrafterna har förändrats. Tidigare drevs Aron Anderson mycket av att pusha sig själv och att testa nya saker.
– Nu drivs jag av passion! Jag tror inte att jag behöver bevisa saker på samma sätt längre. Nu vet jag vad jag är kapabel till. Det är skönt. Samtidigt har jag ingen konkret dröm just nu, och det stör mig lite. Jag behöver något att sätta tänderna i. Men det kommer väl. Kanske behöver jag bara landa i livet.