Tidigare butikschefens korståg mot matjättarna
För tjugo år sedan jobbade Ami-ro Sköld i lågprisbutik. Som chef förväntades hen hyvla timmar och avskeda folk. I filmen ”Butiken” gör Ami-ro nu upp med det hen ser som matjättarnas cyniska vinstmaximering.
Att många i dagsläget har det tufft ekonomiskt är ingen nyhet. Särskilt svårt är det förstås för de med lägst inkomst: nyanlända, hemlösa, arbetslösa, timanställda, barnfamiljer, missbrukare, sjukskrivna, pensionärer. Och så vidare.
Lägg därtill en skenande inflation, höjda räntor och rejält ökande livsmedelspriser.
Samtidigt som allt fler lever på den yttersta marginalen har matjättarna kritiserats för kartellbildning, girighet och överdriven prissättning – något de själva bestämt förnekar. En granskning i DN av Ica-handlarna visar att de gör miljardvinster och tjänar pengar som aldrig förr.
Kooperativa förbundet, som ligger bakom Coop, gjorde ett rekordresultat för 2022, och även Axfood (Willys, Hemköp, Tempo) uppvisade rekordsiffror.
TT rapporterar att vd:ar för Ica och Axfood kunnat plocka ut miljonbonusar trots chockhöjda matpriser. Debatten fick finansminister
Elisabeth Svantesson (M) att kallade in matjättarna för ett samtal, och när lågprisbutiken Lidl i mars sänkte sina matpriser följde Ica och Coop efter.
I hybridfilmen ”Butiken”, där spelfilm blandas med animation, skildras livsmedelsindustrin som styrd av ett allt hetsigare arbetstempo och en cynisk vinstmaximering. Vi får följa livet i en lågprisbutik där kunderna köar för extrapriser, och rena slagsmål utbryter. Personalen går på knäna och missnöjet breder ut sig.
Successivt blir situationen på butiksgolvet allt mer svårbemästrad. Unga nyblivna mamman Eleni får chansen att avancera till butikschef. I gengäld förväntas hon avskeda vänner och kollegor, pressa schemat och kontinuerligt försämra personalens arbetsvillkor.
– Jag har själv jobbat på lågprisbutik, och den erfarenheten fick mig att vilja göra den här filmen, berättar Ami-ro Sköld.
Hen började ”på golvet” och arbetade sig upp. Så småningom avancerade hen till butikschef. Precis som sitt alter ego i filmen, Eleni, klamrade sig Ami-ro Sköld hårt fast vid sin anställning. Anledningen var ett tidigare liv som hemlös.
– Butikskedjan betalade för lägenheten som jag flyttade in i. Jag hade rymt hemifrån efter att ha vuxit upp i en våldsam familj.
Sin barndoms trauma har Ami-ro Sköld bearbetat i filmen ”Granny’s dancing on the table” (2015). Precis som i ”Butiken” tar hen där hjälp av dockor och animation för att gestalta extra svåra och känsliga situationer.
– Den utsatthet som jag befann mig i för tjugo år sedan, och rädslan för att hamna på gatan igen, drev på mig extra hårt. Jag blev ett lätt byte för ”systemet”.
Ami-ro Sköld kände länge efteråt ”en mur av skam” när hen tänkte på sin tid som butikschef.
– Och när en möter skam så finns där ju ofta något jättespännande att ta tag i.
I filmen funderar hen över vad det gör med oss som människor att toppstyras och ständigt vara i konkurrens med andra, för någon annans vinning.
– Jag vänder mig mot hela den idén: ökat tempo, färre anställda och ett pressat antal timmar. Allt kan ju inte effektiviseras på samma sätt, göras snabbare och billigare. Den logiken har ett inbyggt systemfel: för vad kostar det i andra änden – med utslitna kroppar, värkande ryggar och ben, depression och mental ohälsa?
I filmen används Elenis amning som en metafor för utsugning. Hen
Den utsatthet som jag befann mig i för tjugo år sedan, och rädslan för att hamna på gatan igen, drev på mig extra hårt.
nes bröstmjölk sinar också i takt med att hon beter sig allt mer oempatiskt.
Butikspersonalen förväntas vara tacksamma och sparka neråt: utanför butiken sitter en tiggare. En bit bort har en grupp hemlösa bildat ett tältläger-kollektiv. Om nätterna gör de räder och dumpstrar ur butikens container med kasserad mat.
Människorna i lägret hjälps åt, samlar mat i förråd för vintern i en stor grotta, tänker på hållbarhet, tar vara på rester och konserverar. En kväll har de också en härlig fest med livemusik. På scen står bland annat musikern Kristina Issa. Filmen är inspelad i Östra Göteborg, längs Säveån, i Kortedala och Kviberg.
Går det att tala om dumpstrings-romantik?
– De som samlas i lägret är ju alla helt utkastade ur vår tids ekorrhjul. Det finns en frihet i det, som jag ville komma åt – utan att romantisera i övrigt, svarar Ami-ro Sköld som betonar att det såklart inte är särskilt trevligt att frysa eller vara hemlös.
– Det är mer ”tillsammans-heten” i det de gör som jag vill romantisera.
I vår tids tuffa ekonomiska klimat är steget från timanställd till hemlös heller inte särskilt stort, enligt filmen. Det räcker med att du som timvikarie stryks från schemat.
– Jag har velat koncentrera mig på karaktärernas förhållande till varandra i den här spiralen av förtryck. Visa vem det är som är ytterst ansvarig, och att det faktiskt rör sig om ett strukturellt våld, säger regissören.
Att blanda amatörer med mer rutinerade skådespelare, och jobba med improviserade scener har varit roligt. Animationen likaså – där hon tagit hjälp av en grupp italienska animatörer.
– Det är nästan lättare att se sig själv i dockorna, förklarar Ami-ro Sköld som skapat kopior av ”Butikens” rollfigurer i miniatyr. De tar över i särskilt känsliga lägen, gjorda i silikon, med mjuk lera till munnar, skelett av ståltråd och kroppar av skumgummi.
– Jag kan jobba med händerna och få fatt i något som jag inte ens kan tänka ut med hjärnan. När det visualiseras, och går att prata om, går det att bli av med skammen kring hemlöshet och övergrepp.