Jan Andersson: Nu blir skurkarna de stora stjärnorna i Watergate-historien
När GW skriver en roman om Geijeraffären, SVT gör en påkostad julspecial om Haijbyskandalen eller HBO sänder en navelskådande dramadokumentär om de kristna sekteristerna i Knutby är det ingen utanför Sveriges gränser som bryr sig. Knappt innanför heller. Men när samma amerikanska streamingjätte rullar upp president Richard Nixons politiska Waterloo för trettioelfte gången, nu med hjälp av Woody Harrelson i satiriska dramaserien ”White house plumbers”, är det självklart att man vill titta. Synden, skammen, skandalerna ... allt är ju större och mer intressant i USA.
I strikt mening är väl ”White house plumbers” inte Woody Harrelsons tv-serie. Men Harrelson är som alltid briljant och det är kring hans trubbiga rollfigur E. Howard Hunt – med ett otyglat, närmast vildsint underbett – och Justin Therouxs mustaschpyntade och underbart fåraktige G. Gordon Liddy som allt kretsar.
De båda Nixonlakejerna är före detta agenter (CIA respektive FBI) som tillsammans med övriga folk och rövare i den här osannolika soppan är hämtade någonstans i verkligheten. Vilket tv-serien gör sitt bästa för att inte dölja.
”The following is based on a true story. No names have been changed to protect the innocent, because nearly everyone was found guilty” som man skriver i första avsnittet.
Man kan lugnt säga att tonen är satt.
"Historien om Watergate är frestande och förförisk för oss som uppskattar en god politisk skandal. Och vi är många.
Det där fyndiga introt räcker för att jag ska börja fnittra för mig själv. När de kostymklädda inbrottstjuvarna strax därefter radas upp framför demokraternas partihögkvarter i Washington, skrävlande som vore de statister i en Tarantinorulle, är jag redan såld. Och inte bara tack vare den skruvade stämningen och småfunkiga 70-talsjazzen.
Historien om Watergate är frestande och förförisk för oss som uppskattar en god politisk skandal. Och vi är många.
50 år efter Nixons påtvingade sorti från Vita huset finns nittionio dokumentärer, spelfilmer och olika tv-serier taggade med ”Watergate” på filmsajten Imdb, men få av dem kan vara lika skamlöst underhållande som ”White house plumbers”.
Det var ju trots allt ränksmidarna och de misslyckade inbrottstjuvarna som fick Watergate att svänga, inte de stela stjärnreportrarna på The Washington Post.
Visserligen fick Carl Bernstein och Bob Woodward banka spiken i Nixons kista men deras historia har ju redan filmats snart 100 gånger. Här märks de knappt av.
För en svensk tv-publik kan det ligga nära till hands att jämföra den lite buskisartade ”White house plumbers” med förra årets ”Clark”, Jonas Åkerlunds uppskruvade och snabbfotade tv-serie om Clark Olofsson.
De båda serierna påminner om varandra i tempo och tilltal, men har också beröringspunkter i verkligheten.
Clark Olofssons största stund – rånardramat på Norrmalmstorg 1973 – sammanföll tidsmässigt med Watergate-utredningen i USA, och i sin yrkesroll som kriminell var Olofsson precis lika misslyckad som Howard Hunt och Gordon Liddy.
Den frihetstörstande bankrånaren från Göteborg kom att tillbringa två tredjedelar av sitt yrkesliv bakom galler, medan Richard Nixons två mest lojala fotsoldater lyckades sabotera hela hans presidentskap. Oh, the irony.