Jonathan Bengtsson: Tystnaden under Beyoncés konsert är bara föredömlig

Beyoncé har förödmjukat sin svenska publik. Under en konsert i Belgien ska sångaren ha sagt: ”Detta är tveklöst den bästa publik jag har haft hittills”. Landet var andra stoppet på hennes världsturné, efter två spelningar i Sverige under förra veckan. Många i vårt land har nu reagerat på Beyoncés ord. Många av oss har dragit förtvivlade slutsatser.

Sångerskan Zara Larsson gick ut och bad om ursäkt på sociala medier. Expressens Fanny Svärd, som var på en av konserterna, skrev i en krönika att svensken inte kan gå på spelning.

Svärd tecknar fram bilden av en timid, nästan lågbegåvad publik. Runt henne står livlösa människor i regnkläder. De dansar aldrig och ler inte heller. De flesta är också gamla.

Jag själv vill tro att publikens tystnad har med annat än ålder, och nationalitet, att göra. Jag vill tro att det är mycket enklare än så: Ingen människa gillar att gå på en spelning som är tre och en halv timma lång. Beyoncé framförde, låt oss inte glömma, barbariska 36 låtar.

Jag minns en enorm konsert med Bruce Springsteen i London, för kanske tio år sedan. Solen stod högt. Det luktade äventyr och grillad kabanoss i luften. En man bredvid mig var klädd i bandana, löparskor och string. Länge var spelningen trevlig, men jag märkte också hur kroppen föll isär.

Efter runt 20 låtar skedde något nytt: Mitt ansikte gick sönder. Plötsligt började min läpp rycka elektriskt, ena ögonlocket ploppade. Vid ”Thunder road” trängde ett okänt, bubbligt skum ur min ena mungipa. Samtidigt hade min urinblåsa växt sig stor som ett fabergéägg. Om jag då hade slappnat av, bara släppt ut flödet, skulle pisstrålens tryck ha splittrat mina jeans.

Sådant händer ofta under längre konserter, något Fanny Svärd väljer att inte beröra i sin text. Hon ger i stället en uppmaning till den svenska publiken: ”Köp inte en biljett till någonting för att bli underhållen. Köp en biljett för att gå ut och roa dig”.

Ett motfråga här kan vara: Har inte artisten också ett ansvar för upplevelsen? Är det som sker på scen inte relevant för hur publiken beter sig? För kanske var konserterna i Stockholm bara dåliga och långa. Har Beyoncé undersökt möjligheten att förkorta dem med 140 minuter?

Men vi har tyvärr bestämt oss för att arenakonserter måste vara kolossala, förvandlande upplevelser. De ska frälsa nervsystemet. De ska vara fyra timmar långa.

Samtidigt är konserter en märkligt överskattad underhållningsform överlag. De hinner alltid med att vara lite usla, även när de är bra. Så många gånger jag har förlorat fokus under delar av en spelning, och börjat tänka på innermittfältare eller kycklingkebab i stället.

Jag minns en konsert med Guns N' Roses på Ullevi, som fortlöpte i fyra och en halv timme! Jag gick in som en gosse, och kom ut därifrån som en reptil. Gula, rullande ögonglober. Krum rygg, bulligt ansikte och ljust skratt. Jag kan mycket väl ha drabbats av struma.

Den svenska tystnaden på Beyoncés konsert är inte genant, eller skamlig, eller ens upprörande. Den är i stället föredömlig.

Nästa gång Beyoncé kommer till Sverige: gå igen! Men tänk då ännu mindre på det som utspelas framför dig. Bry dig inte om fyra timmar soulfunk, av en artist som aldrig har skrivit en sång med färre än tolv låtskrivare inblandade.

Stå bara och rör dig så lite som möjligt, så kanske hon inte ens bemödar sig att spela så länge.

Kanske var konserterna bara dåliga och långa. Har Beyoncé undersökt möjligheten att förkorta dem med 140 minuter?