Vår isolering skrämmer mer än styckade kroppar
Roman
Karl-ove Knausgård
Det tredje riket Översättning: Staffan Söderblom Norstedts
1926 lät konstnären Emanuel Vigeland upprätta ett litet museum tänkt att hysa hans egna målningar och skulpturer.
Ett par decennier senare beslöt han att byggnaden också skulle bli hans gravkammare. Fönstren murades igen och väggarna täcktes med målningar på temana erotik och död. För besökaren blir de synliga först när hon har vant sig vid mörkret.
Den underliga byggnaden ligger mitt i ett av Oslos välmående villakvarter. Det fungerar väl som bild för en grundläggande motsättning i den norska kulturen: glättigt ljus och mytiskt mörker.
I Karl Ove Knausgårds romanserie ”Morgonstjärnan”, ”Vargarna från evighetens skog” och ”Det tredje riket” representeras det senare ytterst av ett ritualmord på tre medlemmar i ett black metal-band.
I tredje delen följer vi bland annat polisen Geir som får till uppgift att se på videoinspelningar från pojkarnas replokal. Till malande oljud ber de om att helvetets portar ska öppnas. Är det vad som har skett?
Klart är i alla fall att skillnaden mellan liv och död är upphävd i serien. Böckerna är fulla av människor som får allvarliga skador men lever ändå. Läkarvetenskapen som representeras av forskaren Jarle står handfallen. Det finns saker människan inte kan förstå.
Liksom ”Morgonstjärnan” består ”Det tredje riket” av ett antal berättelser i jagform som alla utspelar sig under samma dygn. Även persongalleriet är bekant från den tidigare boken. Men där litteraturvetaren Arne var berättare där, är det hans fru konstnären Tove som är berättare här.
Sjuksköterskan Solveig skymtar förbi i tonårsdottern Lines historia. Arkitekten Helge för ordet när det i ”Morgonstjärnan” var hans unga fru som gjorde det.
En ny konstig stjärna har stigit upp på himlen och skapar en outhärdlig värme. Trots hettan fortsätter alla med sina dagliga bestyr, ungefär så som man gör när något stort händer i omvärlden. Var och en är alltjämt upptagen av sina egna tankar och det är framför allt de som intresserar Knausgård.
Återkommande genom romanen är resonemang om den värld som ett medvetande utgör. Jarle skriver på en bok med titeln ”Hjärnkartan”, där han försöker fånga ”själens mörker i vetenskapens ljus”.
Ett kort kapitel ägnas åt Jarles patient Ramsvik som tros vara hjärndöd men i själva verket drömmer. Är det han upplever mindre verkligt än de andra figurerna?
För läsaren, på pappret blir världarna likvärdiga. Via flickan Line skildras det lilla vansinne en förälskelse utgör. Läraren Gaute tolkar allt utifrån sin svartsjuka.
Trebarnsmodern Tove har i hemlighet slutat med sin antipsykotiska medicin och försvinner allt längre in i sig själv. Det är som att det finns en vägg mellan henne och familjen. Rösten i huvudet – som möjligen hänger ihop med stjärnan – är närmre än dem.
”Det tredje riket” utgör seriens näst sista del och är en skicklig roman. Jämfört med ”Vargarna från evighetens skog” ter den sig dock något schematisk.
Där ägnade Knausgård 400 sidor åt den unge mannen Syverts vardag av fotbollsträning och matlagning. Det var påtagligt långsamt och lågmält briljant. Genom formen återerövrades den närvaro som författaren på andra ställen har beskrivit som förlorad.
Resonemangen om närvaro och ögonblicket återkommer också här men i förvriden form. Den unge musikern Valdemar är sångare i ett band som vägrar ge ut skivor eller låta sin musik finnas digitalt. De spelar bara i hemlighet och för en
BILD: NILS PETTER NILSSON liten utvald publik. Syftet med att göra musik är ju inte att sälja eller bli känd, utan att göra bra musik.
Kretsen kring bandet saknar telefoner, har långa skägg och klär sig hög hatt med hängslen. Line blir inbjuden till dem som Valdemars flickvän.
Första gången de har sex med varandra skär han sig själv och henne med kniv. Smärtan ska minna om att de verkligen är vid liv.
Det måste finnas bättre sätt att lämna det stängda rum som de egna tankarna kan utgöra. Jarle hävdar att musiken är den enklaste vägen men också att litteraturen kan fungera på samma sätt.
Ytterligare en väg, tänker jag, är meningsfulla samtal med andra människor. Sådana finner jag inga i ”Det tredje riket”. Var och en förblir i sin egen värld.
Ibland blir det dråpliga scener av det, som när Jarle söker upp en kvinna på ett hotellrum i den fasta övertygelsen att hon är prostituerad. I själva verket säljer hon kristaller och det är också vad hon har utgett sig för att göra. Desto mer tragisk är skildringen av den Tove vars manier fjärmar henne från barnen.
Kanske är vi alla i färd med att bygga vårt eget mörka mausoleum. Styckade kroppar till trots, det som verkligen skrämmer med ”Det tredje riket” är idén om människan som ohjälpligt sluten i sig själv.
Första gången de har sex med varandra skär han sig själv och henne med kniv