”Hur hjälper jag min vän att bli en bättre förälder?”
Stina Hindström, leg. psykolog, svarar på frågor om föräldraskap och emotionella problem
● Hej!
Jag har en vän med två barn, en äldre tonåring och ett barn i mellanstadieåldern. Min vän är separerad och delar vårdnaden med sitt ex, barnen bor varannan vecka.
Jag jobbar själv inom vården med barn med särskilda behov.
Under ett besök då jag bodde ett par dagar hos min vän blev det smärtsamt uppenbart att deras liv inte alls fungerar. Min vän är utmattad, troligen deprimerad, och orkar inte längre ta ett föräldraansvar utöver att barnen får mat regelbundet. Barnen har stora omvårdnadsbehov och behöver mycket stöttning och mjukare gränssättning, som min vän just nu inte orkar ge.
De har fastnat i en cirkel av dåligt mående och med skärm för alla tre under dygnets alla vakna timmar.
Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa min vän och barnen. Jag har föreslagit att de borde kontakta socialtjänsten för att få en kontaktperson eller familjestöd, men vännen är skeptisk och orkar inte. Den Bup-kontakt som finns verkar otillräcklig.
Vad kan jag göra för att stötta dem? Hur kan jag hjälpa dem att få hjälp? Jag känner en viss hopplöshet inför att min vän inte verkar inse hur avvikande deras liv är, och att måendet inte kan förklaras med att hen är ”bara lite slutkörd”. Min vän avfärdar alla råd med ”det känns onödigt”.
Tacksam för råd och vägledning. Mvh Orolig
● Hej!
Tack för ditt fina mejl. Det är så bra att du skriver. Sakligt och empatiskt – helt utan att döma. Jag hoppas kunna ge dig något vettigt på vägen. Att ha barn med särskilda behov innebär ofta många extra belastningar. Man behöver anstränga sig och anpassa sig mer. Inte sällan är det också dyrare än vanligt föräldraskap. Ovanpå det kan man dessutom behöva stå ut med omgivningens fördömande när barnet har ett problemskapande beteende. Med så många stressfaktorer är det inte svårt att förstå din väns nedstämdhet, som du kanske till och med smittas av. Så fungerar empati – vi känner den andres smärta. Som i detta fall är uppgivenhet och hopplöshet. Försök att inte låta dig mattas ut, för du är redan på gång med att hjälpa till. Ni skulle behöva bli fler. Vi människor behöver varandra.
Jag undrar om det går att få nätverk, den andra föräldern, släkt och vänner att steppa upp? Be dem börja hjälpa till utan att ha blivit ombedda. Komma hem och fylla kylskåpet. Laga mat och låta din vän ta en tupplur under tiden. Börja spela med barnen. Det kan man göra hemma från den egna tevesoffan. Barn vars föräldrar inte mår bra behöver andra vuxna omkring sig. Ordna fredagsmys och lördagsgodis! Kanske går detta inte att ordna. Alla har inte hjälpsamma människor omkring sig. Oavsett tror jag att du behöver ta lite kommando över din vän. Ge personen kärlek i handling eftersom hen nu inte kan det riktigt själv. Det är ju så depression och utmattning fungerar. Uppgivenheten känns som verkligheten. Som är utmanande för många i din väns situation. Min bild är tyvärr att stöd och hjälp har blivit svårare att få. Du kanske kan hjälpa till med att ordna ett rådgivande möte hos socialtjänsten för att prata om vilken hjälp som finns för familjen.
Möjligen följa med på Bupmöten och berätta om läget. Få vännen att boka tid på vårdcentralen för egen del, möjligen med milt tvång. Tala om hur mycket du bryr dig och ser kämpandet. Att du fattar att hen tror att inget kan ändras. Och att det är fel. Säkert blir din vän irriterad, kanske till och med sur. Strunta i det och tänk långsiktigt, både vännen och barnen behöver det.
Ett mycket varmt lycka till.