Musik med hjärtat på det rätta stället
JASON ISBELL AND THE 400 UNIT The Nashville sound (Southeastern/border)
Ibland lägger Viktor Olsson, den uppmärksammade låtskrivaren från Stenungsund, upp Instagram-klipp där han tolkar andras sånger. Häromdagen skrev han en rörande, personlig kommentar om hur ett förhållande tog slut under 2016 och hur han ”utan särskilt mycket pengar på fickan fick flytta hem till mitt föräldrahem”. Sedan tar Viktor Olsson i hela vägen från hjärterötterna så att ögonen tåras i Jason Isbells magnifika Cover me up. Så läser jag en annan text om Jason Isbell där skribenten konstaterar att det svårt att skriva en bra kärlekssång men ännu knepigare att göra bärkraftiga låtar om äktenskapets olika skiftningar.
JASON ISBELL ÄR dock fantastiskt begåvad, och tämligen skoningslös, när det kommer till att beskriva tvåsamhetens alla nyanser. Alla som hört just Cover me up vet att Isbell varit nere på botten och att det var kärleken som lyfte honom upp till ett mer rimligt liv. Hustrun Amanda Shires finns numera med även på scenen och tillsammans bygger de såväl en familj som ett fungerande musikaliskt kollektiv. Jason Isbell är en mindre ensam människa. Han sjunger att han är lycklig, men också ständigt livrädd för att allt detta ska tas ifrån honom (”anxiety you always get the best of me / why am I never where I’m supposed to be/ even with my lover sleeping close to me / I’m wide awake and in pain”).
Jason Isbell försöker ta hand om det han har och det är logiskt att han gör en platta där han har orkestern med sig och där han sjunger sånger som handlar om att fungera i ett sammanhang tillsammans med andra: i äktenskapet, i en far-dotterrelation, i en ny stad, i ett band och inte minst i ett samhälle som har mycket att hantera efter det senaste presidentvalet.
JASON ISBELL BRUKAR säga att han strävar efter att alltid skriva helt och hållet ärliga låtar och det märks verkligen ännu en gång på den här plattan. Oavsett om han sjunger om sig själv eller lånar sin röst åt olika karaktärer är han smärtsamt stringent, men ibland även rolig som i inledande och lätt självironiska Last of my kind där han sjunger om livet på en ny plats (”Nobody here can dance like me / Everybody clapping on the one and three”).
Riktigt nära kommer Jason Isbell och Amanda Shires i If we were vampires, där man visserligen skojar om att få vara vampyrer för att inte behöva dö ifrån varandra, men där enkla rader om att någon till sist blir ensam kvar levereras med sådan intimitet att det är som att vara där i rummet när ångesten griper tag i kärleksparet.
JA, TEXTERNA ÄR genomgående starka och välskrivna. Musikaliskt visar Jason Isbell att han inte bara hanterar americanans alla uttryck utan dessutom utvecklar och fyller den med sydlig soul, själ och hjärta. Har man som Jason Isbell en gång gått sönder vill man inte dit igen. Och det hörs när han sjunger.
Eller som Maria Mckee uttryckte det: ”you gotta sin to get saved”.