Därför har FI fel om amorteringarna
EKONOMI. Att köpa bostad är livets största affär. De svenska hushållens bolån uppgår sammanlagt till cirka 3 000 miljarder kronor.
LEDARE HP 2/10. Det betyder också att dessa lån utgör hälften av de svenska bankernas utlåning. Det är bankerna som beviljar lånen, inte att förglömma, eftersom de samtidigt tjänar på att låna ut pengarna.
Men. Hushållens skuldsättning fortsätter att vara en källa till oro. Flera år med rekordlåga räntor, bostadsbrist, centralisering till storstäderna och en stark högkonjunktur har eldat på bostadspriserna. Oron handlar till en del om vad som sker med familjernas ekonomi om, eller rättare när, räntorna stiger.
DET ÄR DÄRFÖR Finansinspektionen (FI) nu föreslår ett utökat amorteringskrav, denna gång kopplat till skuldkvot. Förslaget ska börja gälla redan i januari 2018 och innebär att den som lånar mer än 4,5 gånger sin bruttoinkomst ska amortera en procent av sitt bolån per år. Den som redan berörs av det befintliga kravet – 1 och 2 procents amortering om bostaden är belånad till 50 respektive 70 procent – får det utökade kravet som tillägg.
Förslaget ska snart läggas fram för regeringen, men efter att ha tagit del av remissvaren bör de ändra sig. Där finns nämligen en rad starka invändningar.
John Hassler, professor i ekonomi vid Stockholms universitet, påpekar exempelvis att FI å ena sidan bedömer att amorteringskravets effekter på bostadspriserna kommer att bli ”relativt milda”, även i storstäderna. Å andra sidan sägs att de hushåll som berörs av åtgärderna kommer att ”köpa billigare bostäder och låna mindre”. Denna effekt sägs vara ”relativt stor”. Hur ska de ha det? Och ärligt talat, finns de billigare bostäderna i verkligheten?
Riksbanken är en av få instanser som är positiv, eftersom den oroar sig över den finansiella stabiliteten. Det är dock inte huvudsyftet enligt FI. De skriver tvärtom att ”de finansiella stabilitetsriskerna kopplade till hushållens skulder är relativt små”. Skälet till kravet är istället att dämpa riskerna för minskad konsumtion i nästa lågkonjunktur. Men i så fall borde inte ytterligare tvingande kostnader läggas på hushållen.
Riksförbundet Bostadsrätterna har med flera räkneexempel i sitt svar. Bland annat kan man konstatera att en pensionär som vill sälja sin villa på landsbygden och köpa lägenhet i storstaden knappast kommer att få råd, trots en stor kontantinsats. Detta eftersom skuldkvoten sätts i relation till inkomsten, och inte till insats eller belåningsgrad.
Det betyder i sin tur att flyttkedjan aldrig kan komma igång på allvar. Den som ger unga chansen att ens hitta en bostad, när de äldre lämnar villan för ett annat, kanske mindre, boende.
I SIN NUVARANDE form riskerar förslaget också att diktera hur mycket en given bostad får kosta. Som riksförbundet Bostadsrätterna påpekar gör det förmodligen amorteringskravet i sig till en större risk för ekonomin än själva skuldsättningen. Låt oss hoppas att Finansinspektionen själv inser det i tid.
I sin nuvarande form riskerar förslaget också att diktera hur mycket en given bostad får kosta.