Svensk humle – en bristvara

En gång i tiden odlades humle på varenda gård. I dag är svensk humle en bristvara, som mikrobryggerier och hembryggare har svårt att få tag på.

Under medeltiden och långt fram på 1800-talet var ölet det viktigaste livsmedlet i Norden. När kornet grodde i axen redan ute på åkern gällde det att ta vara på skörden så att den kunde lagras och hålla befolkningen vid liv under vintern. Och både alkohol och humle har konserverande egenskaper. Samtidigt var dricksvattnet i städerna många gånger otjänligt. I stället var det ”det flytande brödet” – öl – som gällde.

– Humle är vår enda lagstadgade gröda. Mellan 1442 och 1860 fanns det ett humleodlingstvång, säger Nordiska museets biolog Else-marie Strese, som var en av föreläsarna när Länsstyrelsen nyligen ordnade en kurs i humleodling.

ELSE-MARIE STRESE ÄR även projektledare för POMS (Programmet för ökad mångfald) inventering av vegetativt förökade nyttoväxter vid Sveriges lantbruksuniversitet. Därigenom har hon varit med om att hitta och kartlägga äldre sorters humle runtom i landet.

Odlingstvånget innebar att det fanns humlegårdar överallt; på små och stora gårdar, på godsen, slotten och klostren. Ja, även inne i städerna. En del byar hade gemensam humlegård.

– Mestadels var det små humlegårdar med 30 till 200 störar.

Men med industrialiseringen krävde bryggerierna en bättre kvalitet på humlen än vad den svenska höll. Odlingstvånget avskaffades, importen tog över och den svenska humleodlingen dog ut.

Tack vare mikrobryggerierna och trenden med hembryggning finns nu återigen en efterfrågan på svensk humle – men i stort sett ingen att få fatt på.

AV ALL DEN tidigare odlingen att döma borde det vara lätt att odla humle i Sverige men så är det inte. De förädlade sorterna, som ger en jämnare kvalitet och större skördar, hinner sällan mogna på våra breddgrader.

Till svårigheterna hör också att manuell skörd inte är att tänka på när det gäller storskalig odling och de specialmaskiner som krävs är dyra. Än så länge finns det inte en enda humletröska i Sverige.

Else-marie Strese tror ändå på en framtid för svensk humleodling.

– Ja, att den svenska humlen har fått dåligt rykte beror delvis på att den hanterades så illa under både odlingen, skörden och lagringen förr, säger hon och fortsätter:

– Vi kommer nog aldrig att få upp den svenska produktionen så pass att den kan försörja bryggerierna med all humle. Men de gamla svenska sorterna passar att använda till efterhumling i bryggprocessen och med växtförädling skulle man kunna få jämnare avmognad och bättre sjukdomsresistens.