Verkliga fasor dominerar hos Ajvide
LITTERATUR
JOHN AJVIDE LINDQVIST X – Den sista platsen Ordfront
”Hans styrka har alltid varit karaktärerna. De är omsorgsfullt beskrivna, mångfacetterade och intressanta.”
Kriminalreportern Tommy T står inför sitt livs scoop. Han undersöker den extremt ljusskygga figuren X, en i det närmaste mytologisk gestalt i Stockholms undre värld. Ingen vet hur X ser ut, ingen vet var han kommer ifrån. Det enda som är säkert är att de som jävlas med honom går en säker död till mötes. Genom självmord. Tommy gräver fram mer information än vad som är hälsosamt att veta för en reporter. Samtidigt översköljs Stockholm av stora mängder högkvalitativt kokain, och spåren leder till X.
Kokainet ger Linus, Tommys systerson, möjlighet att stiga i langarnas hierarki. Från att ha varit en småputtare av psykofarmaka arbetar han sig upp till att bli en av nyckelspelarna i X garde. Men det är en farlig position att befinna sig i.
I X – Den sista platsen knyter John Ajvide Lindqvist till slut ihop sin trilogi. Och visst känns mycket igen från de tidigare två romanerna, Himmelstrand (2014) och Rörelsen (2015). Ändå är romanerna sinsemellan helt olika.
X – DEN sista platsen är i grunden en kriminalroman. De övernaturliga elementen ligger länge i bakgrunden medan de verkliga fasorna får spela huvudrollen. För det här är en riktigt hårdkokt roman. Här sparas det inte på rått våld, blod och äckel. Ofta skrämmande realistiskt beskrivet.
Nästan halva romanen pågår på det viset, samtidigt som man hela tiden anar något skevt i kulisserna. Något som kommer att ställa allt på ända. Ungefär så känns det också för Tommy T, som ständigt måste ifrågasätta och omvärdera det han tror på.
John Ajvide Lindqvists styrka har alltid varit hans karaktärer. De är omsorgsfullt beskrivna, mångfacetterade och intressanta. Ingen av dem är rakt igenom sympatisk, men alla har försonande drag. Och alla har mer eller mindre obearbetade trauman i bagaget. Det är också på grund av karaktärerna som den här romanen är så svår att släppa när man väl börjat läsa. Jag bryr mig om dem, jag vill veta vad som ska hända dem. Jag hejar på dem, även i situationer som känns högst tveksamma, och jag lider med dem.
EN ANNAN STYRKA är miljöskildringarna, i det här fallet Gårdsstugan, en fiktiv Stockholmsförort som känns så verklig att jag för ett ögonblick faktiskt tror att den finns på riktigt.
Jag har svårt att se X – Den sista platsen som en regelrätt skräckroman. Den saknar många av genrens utmärkande drag. Det övernaturliga ligger mer och gror i bakgrunden och petar då och då med en slemmig tentakel på de människor som bär berättelsen.
Men visst kommer trilogin fram till ett slut som ändå känns rimligt. Trådarna knyts samman, en helhet framträder. En helhet som förstås är riktigt skrämmande att ta in.