Med Stalin som musikdomare
LITTERATUR
JULIAN BARNES ”Tidens larm” Översättning Mats Hörmark (Forum)
Operan anses då formlös, dekadent, perverterad, borgerlig och kosmopolitisk, fylld av kaotiskt oljud och snatter
Varje natt står Sjostakovitj vid hissen och väntar på att bli arresterad och bortförd. Han vill inte att dottern ska se när säkerhetspolisen griper honom.
Efter tio nätter kliver han in i lägenheten och berättelsen tätnar, texten blir mer kronologisk, han minns de tidiga åren och sina stora framgångar som tonsättare.
I ANDRA DELEN av Julian Barnes autofiktiva roman ”Tidens larm” sitter Sjostakovitj på ett flygplan och grubblar och i den tredje åker han bil med egen chaufför, också då upptagen av att försöka få syn på tiden och sitt liv. Han håller en allt strängare domedag över sig själv.
En av livets många besvikelser, tänker han, är att det inte är som i en novell av Maupassant, livet liknar snarare ”en kort satir av Gogol”. Det finns många sådana tillspetsade passager, en hel del bister humor och skämt under galgen.
Hans första opera blir en dundersuccé, också internationellt. Sedan gör Stalin tummen ner och kompositören utsätts för en våldsam förtalskampanj. Operan anses då formlös, dekadent, perverterad, borgerlig och kosmopolitisk, fylld av kaotiskt oljud och snatter.
De glosorna återkommer under olika tidsperioder men däremellan sker oväntade omsvängningar och då sopas glåporden undan, för en tid.
Hans tankar hoppar, från Prokofjevs eleganta pyjamas, till en konsert där hundarna utanför blev upphetsade av musiken i konserthuset och började skälla.
Så förhörs han av en höjdare inom KGB. Hans välgörare, en musikälskande marskalk, har haft planer på att mörda Stalin, påstår agenten.
Anklagelsen är förstås stollig men det är 1936, skenrättegångarna och Stalins utrensningar står för dörren. Nästa gång är det trombonisterna som avslöjas, då ska de spela ihjäl Den store Ledaren och Rorsmannen, tänker Sjostakovitj ironiskt.
FÖR EGEN DEL är jag inte så förtjust i Sjostakovitjs musik men blir starkt intagen av den människa man möter i Tidens larm, en lätt tillknycklad, känslosam och svag person som ändå inte går på knäna och som alltid kan rädda sig in i musiken och ironin.
Toscanini uppträdde, menade han, som Stalin fast i orkesterdiket och smetade ”en vämjelig sås över musiken”. Och Prokofjev var naiv och ”hade en gås själ”.
”Tidens larm” är en essäistisk roman om de stora frågorna, om döden, kärleken, konsten, sanningen och makten. På köpet får man en levande konstnär, djärv i sina tankar men samvetsöm och ångestriden i ett samhälle som var fasansfullt.