Nedräkningens tid och en längtan efter ett tecken

Snart är det ett år sen min mamma dog. Även när jag inte tänker på det, så känner jag det, hela tiden. Det är nedräkningens tid. Samma klara höstluft, samma bjärt röda löv i den lilla parken utanför sjukhuset där vi satt för ett år sedan och blundade mot solen. Det var sista gången hon var utomhus, sista dagen innan hon flyttade hem till oss. Bara några dagar kvar och vi hade ingen aning om det.

Det finns nästan alltid några före och efter i en människas liv, i mitt också. Före jag blev mamma och efter. Före jag fick ett barn med ett funktionshinder och efter. Och före och efter min mamma dog.

FÖR HUR NAIVT det än låter så var det först då jag förstod att alla kommer dö. Jag, min man, mina barn, mina vänner. Får jag leva ett långt liv kommer de att dö från mig. Om inte så är det jag som dör jag från dem.

Inte heller hade jag förstått hur slutgiltig döden är. För sent, för sent, för sent. För sent för frågorna som aldrig ställdes, för sent för samtalen som aldrig fördes.

Ett stjärnfall, en dröm, en katt som kommer nära på kyrkogården. Är det du?

När jag var yngre arbetade jag på en arbetsplats där de flesta var äldre än mig. Det hände att någon av mina kollegor var borta en dag eller två, på begravning för en förälder.

Klart jag förstod att det var ledsamt, men vadå, gamla människor dör ju och så är det väl med det?

”Det märkliga är att när en pelare rycks bort så blir det kaos. Och i kaos kan det hända saker som aldrig hade hänt annars.”

JAG FATTADE VERKLIGEN ingenting och jag vrider mig när jag tänker på hur empatilös och ovetande jag var. Att förlora en förälder är att förlora en av atlaspelarna i sitt liv. För hur relationen än varit, så har man alltid förhållit sig till sin förälder, hela livet.

Det märkliga är att när en pelare rycks bort så blir det kaos. Och i kaos kan det hända saker som aldrig hade hänt annars. Jag har till exempel fått tillbaka en hel släkt i mitt liv! Jag har fått nya kära vänner i min mammas vänner. Jag har slutat strida med mitt mest stridbara barn. För vad är egentligen så viktigt? Det finns bara en sak som är viktig, och det är att hon finns.

DET ÄR NEDRÄKNINGENS tid och hela naturen är samma som då. Gula löv, blöt jord.

Snart blommar hennes orkidé i mitt köksfönster.