Tragikomiskt om äktenskap
SCEN
”FORDRINGSÄGARE” AV AUGUST STRINDBERG Regi: Görel Crona. Medverkande: Görel Crona, Johan Fagerudd och Johan Hedenberg. Figarosalen, Halmstads teater 17/10
Balansgången för att få en kärleksrelation att fungera kommer alltid att vara ett brännbart stoff.
Skådespelerskan Görel Crona är känd från tv och de stora scenerna, och sedan flera år har hon en fot stadigt nedsjunken i den halländska myllan. Hon har såväl medverkat i filmen ”Fröken Julie” (2013) som satt upp pjäser på Skottorps slott, ibland tillsammans med Johannes Brost.
När hon den här gången kommer till Halmstad är det med kammarspelet ”Fordringsägare”, en av August Strindbergs mest spelade pjäser – som är tidlös.
Balansgången för att få en kärleksrelation att fungera kommer alltid att vara ett brännbart stoff. Just nu är det ett rykande inferno med tanke på alla anklagelser om sexuella övergrepp inom film- och mediavärlden.
Görel Crona har regisserat föreställningen som utspelas på en badort, en förrädiskt solig dag. Författaren Tekla (spelad av Crona) är till en början bortrest och vi möter i stället hennes man, konstnären Adolf (Johan Fagerudd med vacker finländsk accent) och hans nya vän Gustav (Johan Hedenberg).
MEN ÄR HAN verkligen en bussig kompis? Nej, vi förstår snart att Gustav är Teklas ex-man som, utan att avslöja sin identitet, försöker driva den nye äkta mannen till vansinne och förstöra äktenskapet.
Adolf är orolig för att hustruns kärlek håller på att ebba ut, och Gustav häller mer än gärna bensin på brasan. Han pratar om den äkta mannens underläge, ”kjolarnas fascinationsförmåga” och säger saker som ”hon har ätit din själ, ditt mod, ditt vetande”.
Det är sorgligt men samtidigt fruktansvärt roligt. Johan Hedenberg är suverän när han sakligt, likt en föredragshållare, säger ”hon har aldrig älskat dig” – lika självklart och oberört som om han pratade om ett trafikproblem.
Adolf får hysteriska sammanbrott och när Tekla väl kommer in på scenen, till en början glatt kvittrande, kan de äkta makarna inte nå varandra. De kastas mellan ömhetsattacker och konflikter som efterhand tar över alltmer. Ex-mannen har till synes lyckats med sitt uppsåt, men även denne till synes fullblodiga cyniker visar sig sårbar mot slutet.
DET ÄR EN överlag lika välspelad som effektiv föreställning, stundtals rolig men svart som sot. Här finns hårda ord om kvinnan – hon liknas flera gånger vid en orm – som kan kopplas till Strindbergs omtalade kvinnohat. Men det handlar framför allt om människors parförhållanden som en evig kamp mellan parterna.
”Kvinnan måste vara mannens barn annars blir han hennes”, säger Gustav och den inställningen till mänsklig samvaro känns ständigt aktuell i dagens samhälle, liksom att likna kärleken vid en ekonomisk investering.
Antingen vinner man eller förlorar, men det är mördande svårt att vara lycklig.
Där har vi ytterligare en insikt som placerar ”Fordringsägare” mitt i samtiden.
PER KÅGSTRÖM