I praktisk politik är det uppenbart att värdegemenskapen finns inom Alliansen.
Idag den 19 oktober har det gått 100 år sedan Nils Edéns liberal-socialdemokratiska regering tillträdde. Valet till riksdagens andra kammare en månad tidigare hade resulterat i en majoritet för liberaler och socialdemokrater, som tillsammans utgjorde den politiska vänstern. De två partierna förenades i strävan att demokratisera Sverige, att utsträcka rösträtten till kvinnor och avskaffa den graderade rösträtten i kommunalvalen.
Det som står och väger är inte demokratin, utan hur vi ska förhålla oss till integrationen, välfärden och valfriheten.
EDÉNS REGERING kom att styra landet under det turbulenta året 1918, som skildras av Sydsvenskans krönikör Per T Ohlsson i den nyutkomna boken ”1918: Året då Sverige blev Sverige”. Mot bakgrund av första världskrigets slutskede, livsmedelsbrist och spanska sjukans härjningar var liberaler och socialdemokrater tillsammans drivande bakom en rad reformer som kom att lägga grunden för det moderna Sverige.
Systemet med bortauktionering av fattiga till lägstbjudande slopades och i dess ställe kom början till en modern sociallagstiftning. En statlig utredning slog fast att gifta kvinnor skulle bli myndiga. Men framförallt var det året då riksdagsbeslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor fattades. Till slut kapitulerade riksdagens högerledare, pressade av kungen och näringslivet, som båda fruktade det hot om revolution som låg i luften.
Situationen med tre block i riksdagen har fått en del att fundera kring om det har blivit dags att återupprätta det tidiga 1900-talets vänster bestående av liberaler och socialdemokrater. ”Plötsligt är det 1917 igen. Allt står på nytt och väger”, skriver exempelvis kulturskribenten Per Svensson i tidskriften Liberal Debatts temanummer om liberalism och socialdemokrati (Liberal Debatt 3/2017).
För många handlar detta om en förståelig motvilja mot Sverigedemokraterna, för andra minst lika mycket om att kunna säkra den egna maktpositionen i ett nytt politiskt landskap.
De som argumenterar för en regering i Edéns anda bortser dock från att 1917 års koalitionsregering byggde på en samsyn i vad som var den tidens helt dominerande sakfråga: införandet av demokratin.
Men Edénregeringen banade väg för en ny tid och nya konflikter, som den inte skulle överleva. Efter valet 1920 efterträddes den av en ren S-regering. När demokratin var genomförd förflyttades politikens huvudsakliga skiljelinje till att handla om frågorna om politikens roll i ekonomin, och liberalerna fann sig plötsligt ha mer gemensamt med de gamla ärkefienderna i högern. Höger och vänster fick den betydelse de fortsätter att ha än idag.
NÄR LO:S ORDFÖRANDE Karl-petter Thorwaldsson häromveckan varnade statsminister Stefan Löfven (S) för att försöka bilda regering med Centerpartiet och Liberalerna (Dagens Industri 27/9) var det en nyttig påminnelse om att det faktiskt inte blivit 1917 igen. Det som står och väger är inte demokratin, utan hur vi ska förhålla oss till integrationen, välfärden och valfriheten.
Visst är politiker till höger stundtals oense om svaren. Men i praktisk politik är det uppenbart att värdegemenskapen finns inom Alliansen, snarare än mellan socialdemokrater och liberaler å ena sidan och konservativa å andra sidan.