Att flanera är att släntra långsamt i stora städer
Är det någon som flanerar nuförtiden?
Till dig som är ung: Flanera är det samma som gå långsamt, släntra. Tänk chilla och hänga, fast man går runt på stan, liksom. Det lite modstulna vandrandet hade sin storhetstid i skiftet mellan 1800- och 1900-talet. De som flanerade var nästan uteslutande män och när de blev törstiga, vilket de alltid blev, hamnade de på lokal/bar/sylta/utskänkningsställe.
De blev sittande hela halva dagar och nätter. Den allmänna sekelslutsoron parad med dekadens och ennui präglade flanörerna. Observera att flanerandet hör storstaden till. På landsbygden heter det säkert något annat, dagdriveri kanske.
Promenerandet, stadens betydelse och fin de siècle-nervositeten gav upphov till en egen litterär genre: flanörromanen. I svensk litteratur främst företrädd av Hjalmar Söderberg.
I somras läste jag Den allvarsamma leken. Huvudpersonen, Arvid Stjärnblom, är en flitig flanör. Ibland före jobbet på redaktionen, ibland tar han långrast och ofta vandrar han i mörkret sömnlösa kvällar och nätter. Han är vankelmodig och missnöjd med sina livsval.
SEDAN KOMMER JAG att tänka på Hjalmar Söderbergs flanerande författarkollega Jean Rhys. Hennes fantastiska roman från 1939 Godmorgon midnatt har nyligen kommit i ny snygg upplaga, utgiven av Modernista.
”Observera att flanerandet hör storstaden till. På landsbygden heter det säkert något annat, dagdriveri kanske.”
Rhys levde 1890 till 1979, alla hennes böcker är mycket läsvärda och jag vill slå ett slag för dem, så koncentrerade, smarta och smärtsamma, dock med inslag av svart humor. Mest känd och även filmad är romanen Den första hustrun (även utgiven med titeln Saragassohavet). I denna tar Rhys avstamp i Charlotte Brontës Jane Eyre men förlägger handlingen till Västindien och huvudpersonen blir den galna kvinnan på vinden, det vill säga Rochesters första fru.
I Godmorgon midnatt vandrar vi runt i Paris med Sasha Jensen. Hon är olycklig och dras till billig sprit, destruktiva sammanhang, mystiska ryssar. Sasha Jensen blir aldrig långvarig varken på de underbetalda förnedrande jobben eller på de sunkiga hotellen.
Sacha Jensen betraktar alltid sig själv med kritiska ögon utifrån.
JAG TYCKER ATT hon är intressantare än Arvid Stjärnblom. Hennes hudlöshet sårigare, hennes lidande mer på riktigt. Hon har inget grabbgäng som stöttar, inget gammal pappa att gråta ut hos. Ingen fru som tänder lamporna på kvällen så att det blir trevligt trots allt. Ingenting. Paris. Rue de la Paix: ”Man går i mörkret med de mörka husen över sig som monster. Om man har pengar och vänner är hus bara hus... vänliga hus där dörrar öppnas och någon tar emot en med ett leende. Om man är säker på sig själv och har ordentliga rötter, så vet de det. Annars är husen hånflinande, stängda med rynkade pannor.”
Nu tar vi det bara lugnt, säger Sacha Jensen till väckarklockan i det sjabbiga rummet. Den svarar med ett ljud ”som låter som någonting mitt emellan en rapning och ett fniss.”