Om besvärliga bävrar och lätt flamingofeber
Jag funderade på flamingor och hamnade i Värmland. Inte för att det skulle finnas flamingor att se på en kanotpaddling där förstås, men bävrar som byggde bon kunde man skåda. Deras drömbyggen dök upp här och var, så det var bara en tidsfråga innan en gullig bäver skulle komma simmande med pinnar i munnen och huvudet på sned. Trodde jag.
Så kom ljuden: Plums! Plask! Det var bävrarna! De lät, men syntes inte. Vi gled vidare men bävrarna fortsatte att gäcka oss. Tekniken att sitta helt stilla och låtsas som om det regnade funkade inte heller. Så fort jag hade ryggen mot var de igång, men när jag tittade åt det håll ljuden kom ifrån var de borta. Inte en enda såg jag under hela turen.
DET ÄR SPÄNNANDE med djur i det vilda, särskilt sådana man inte ser så ofta. Till exempel avbröts jag av fåglar när jag skulle svara på nummer ett bland barnens bilfrågor (”Är vi framme snart?”) i Spanien i somras. ”Ja, det är bara en kvart... ååh kolla!” – plötsligt stod en klunga flamingor där.
Det som skiljer flamingor och bävrar (förutom rent uppenbara saker som att flamingor har lång hals och ofta är rosa och bävrar inte är det, samt att de i mina här beskrivna ”observationer” var synliga respektive osynliga) är att det ena djuret har varit föremål för någon slags trend. Tänk efter: hur många prylar med bävrar på har du sett det senaste året eller halvåret? Nej, just det, inte så många. Det är förstås flamingor som letar sig in i våra vardagsrum, blir tryck på kläder, kuddar och annat. Bävrar är, hittills, mer bävernylon.
”Det är förstås flamingor som letar sig in i våra vardagsrum, blir tryck på kläder, kuddar och annat. Bävrar är, hittills, mer bävernylon.”
Och det är med viss motvillighet som jag erkänner att jag dragits med en smula. När jag fyllde år ganska nyligen fick jag också, lite som kvitto på det, flera flamingorelaterade presenter, såsom en fin teckning och en hemmapysslad prydnadssak.
JAG GILLAR FÅGLAR. Ugglor har jag till exempel sedan tidigare som tyg på några stolar. Någon riktig uggla i det fria har jag aldrig sett. Men jag har hört om några möten med ugglor som jag är grymt avundsjuk på. Det hade varit häftigt att andlöst stå och betrakta en på nära håll i en sval och alldeles tyst skymning.
Ja, ugglor är coola. Och det är något speciellt med flamingor, de är lite osannolika.
Därför har jag till och med köpt två onödiga saker: ett nytt nagelsaxetui med flamingomotiv och ett slags trädgårdsspel i plast där man ska kasta ringar över flamingons hals. Nagelsaxetuiet har jag använt, men med spelet är det glesare. Det har blivit bortglömt, så plastflamingon har legat i sin plastpåse och när den återupptäcktes var det ingen som kastade sig över den, om man säger så.