Kultur&nöje.
Premiär för ”Isskåpet” av Elsa Grave – ett svart men underhållande familjedrama.
”Jag vill inte bli ditt skåp!”. Den repliken fångar kärnan i Elsa Graves drama ”Isskåpet”, som i går hade premiär på Kulturhuset i Halmstad. I centrum står Angelica, som i den första scenen fyller 30 år. Hon drömmer om att bli konsertpianist, men har fastnat i familjelivet med maken Torsten och deras små barn. På köpet har hon fått en dominerande svärmor och en beskäftig svägerska.
”Isskåpet” är skrivet 1952, men karaktärerna – föräldern som vägrar släppa taget om sina (vuxna) barn, den egocentriske kulturmannen, den högpresterande karriäristen som egentligen vill något annat – känns lika aktuella i dag. Och kampen mot falska konventioner, orimliga krav och kvävande könsroller pågår fortfarande. Dessutom är texten förvånansvärt modern, Elsa Grave var verkligen före sin tid. Bland annat skriver hon om att ”förverkliga sig själv” – sa man så redan på 50-talet?
DE SEX SKÅDESPELARNA tar scenen i besittning med en imponerande auktoritet. Angelica Ahlefeldtlaurvig, som spelar modern Vavva, och Anna Ahnstedt Mitle, som gör rollen som Torstens missunnsamma syster Irma, lyckas göra sina karaktärer sällsamt tragiska och underbart komiska på en och samma gång. Kroppsspråket, mimiken, deras harklingar, väsanden, snarkningar och morranden – det är helt obetalbart!
MÄRKLIGT NOG ÄR det dramats huvudperson, Angelica, som är svårast att få grepp om. Elin Englund kan inte göra särskilt mycket komik av sin rollfigur, som på två minuter bestämmer sig för att lämna sina små barn för en man hon precis har träffat. Hennes reaktioner och kommentarer känns ibland aningen besynnerliga, men kanske är det för att hon är har ett djup de andra karaktärerna saknar. Angelica är också den enda av dem som realiserar sina drömmar, vilket tyder på (en senkommen?) styrka.
Därmed är vi inne på groteskiaden, mellanspelet där de som valt att leva kvar i sin förljugna tillvaro gömmer sig i smuts och unkenhet för att slippa möta sina förträngda förhoppningar. Här har jag ibland svårt att uppfatta vissa repliker, men för övrigt är det fruktansvärt roligt. Ta exempelvis Josefin Johanssons karaktär Alva, som ängsligt smyger runt på scenen med flackande blick – långt ifrån den svala och säkra kvinna hon vinnlägger sig om att framstå som i det ”verkliga” livet.
FLERA GÅNGER under dramats gång häpnar jag över de både slagfärdiga och poetiska replikerna (återigen: Elsa Grave var före sin tid), såsom när vännen Alva försöker övertala Angelica att rymma för konstens skull: ”I ödets fetaste förbannelserabatt… gror det kvinnliga arbetets spöken…”.
Även scenografi och kostym fungerar utmärkt; att en soffa av modernt snitt får ersätta de två gamla fåtöljerna är ett subtilt sätt att tala om att åren har gått mellan de båda födelsekalasen som börjar respektive avslutar skådespelet. Bilderna som projiceras i bakgrunden förstärker det som utspelar sig på scenen och är dessutom väldigt stämningsfulla. Och dubbeldörren som ständigt skymtar i bakgrunden, är den en påminnelse om att det alltid finns en väg ut ur det stillastående livet?
Styckets egentliga huvudroll måste också nämnas: den musik som Angelica längtar så förtvivlat efter, och som varsamt och vackert för oss framåt i handlingen (en stor eloge till Axel Croné). Och när den sista tonen har klingat ut, återstår bara en fråga: Vad hade hänt om Torsten hade köpt ett piano i stället för ett kylskåp till sin älskade Angelica? Fotnot: ”Isskåpet” sätts upp av Allkonstverket med stöd av kulturförvaltningen i Halmstads kommun, Region Halland, Svenska Akademien och Dramalogen.