Opinion.
OVILLIGA. Varken LO eller S går till val med några verkliga lösningar på de strukturella problemen i svensk ekonomi.
Hotet mot den svenska modellen kommer från de som försvarar den mest.
LEDARE 2/2. ”Den svenska modellen” var som väntat en välanvänd fras när LO genomförde sin valupptakt på onsdagen. Socialdemokraterna, som presenterade sin valstrategi under tisdagen, har myntat slagordet ”den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”.
Att båda parterna också pratar om trygghet, både i termer av välfärd och lag och ordning, är förstås inte heller någon slump. Det facklig-politiska samarbetet, och därmed samordningen inför valrörelsen, är enligt båda parter en del av den svenska modellen.
MODELLEN PÅ arbetsmarknaden hade dock kunnat finnas kvar även om LO och Socialdemokraterna gått skilda vägar, som i Danmark. Snarare är användningen av uttrycket ett retoriskt grepp, där den svenska modellen får stå för allt som LO och S gillar. Därmed är allt de ogillar också hot mot samma modell. Det innefattar bland annat skattesänkningar (utom för pensionärer, eftersom regeringen sänkt skatten för dessa) och försämrade fackliga villkor (utom i fallet med strejkrätten, som regeringen vill inskränka på grund av situationen i Göteborgs hamn).
Det finns dock en poäng i att tala om ett hot mot den svenska modellen, som statsminister Stefan Löfven gjorde på LO:S valupptakt. Men hotet består inte i att den fackliga sidan blivit för svag, som Löfven hävdade, eller i att välfärden är underfinansierad, som LO:S Karl-petter Thorwaldsson tog upp på sin presskonferens.
Hotet består i att svensk konkurrenskraft håller på att försvagas och att tillväxtprognoserna för de kommande åren ser farligt låga ut. John Hassler, professor i nationalekonomi och tidigare ordförande för Finanspolitiska rådet, skrev nyligen i Dagens industri (21/1) om några av de strukturella problem som gör att tillväxten ser ut att landa på 0,9 procent för åren 2007–2019: en dåligt fungerande bostadsmarknad, låg produktivitet i tjänstesektorn och ett lapptäcke till skattesystem. Därtill kan också läggas de stora problem som finns i att integrera utrikes födda på arbetsmarknaden.
VARKEN LO ELLER Socialdemokraterna går till val med några verkliga lösningar på dessa problem. Tvärtom riskerar flera av deras förslag att ytterligare försämra situationen. LO kräver bland annat 70 miljarder i ökade statsbidrag till kommunerna till 2022, höjda kapitalskatter och höjd ersättning i A-kassan. Stefan Löfven har under fyra år i regering mest höjt skatter och försämrat flexibiliteten på arbetsmarknaden. De få arbetsmarknadsrelaterade reformer som sjösatts, som traineejobben, har varit floppar.
Om inte Sverige hanterar dessa utmaningar och sjösätter stora reformer de kommande åren kommer det att få allvarliga konsekvenser. Våra höga löner och vår välfärdsmodell kommer att kollapsa under tyngden av en vacklande ekonomi.
I det läget pratar LO och S bara om att öka de offentliga utgifterna och stärka de fackliga positionerna på arbetsmarknaden. Den svenska modellen är för all del i fara, men hotet kommer från de som säger sig försvara den mest.