”Glitter, men aldrig gåshud”
RECENSION: JILL JOHNSON I SPARBANKSHALLEN
Även om biljetterna till Jill Johnsons storslagna show ”That’s Jill” är dyra, får man valuta för pengarna. Föreställningen börjar redan när man kommer till Sparbankshallen. Showens nycirkusartister pratar med publiken, bjuder upp dem att fotas på scen och spelar teater mot varandra. De går till exempel genom publiken med massor av blommor till Jill Johnson, från ”Barack Obama, igen” och från Justin Bieber ”som vill ha gratisbiljetter”. Bert Karlsson har skickat en kaktus.
NÄR SCENSHOWEN DRAR igång följer en och en halv timme av glitter, klädbyten, storband, koreografier, hängande akrobater, pyroteknik och felfri sång av kvällens stjärna Jill Johnson.
Hon står, omringad av 13 musiker med blåsinstrument, i långklänning efter långklänning och sjunger hyllningar till sina största idoler, ikoner och inspirationer – artister som Frank Sinatra, Cyndi Lauper, Dolly Parton och Sammy Davies. Det är en kväll som är fylld av blås, ändå blir man inte blown away. Det är glitter, men aldrig gåshud.
KANSKE BEROR DET på ljudet. Trots att artisten har både ett kompband och en blåsorkester bakom sig träffar inte musiken mig fysiskt. Det kan också bero på lokalen. Trots stora svarta skynken bredvid scenen är det lite för tydligt att man sitter i en kal idrottshall – och inte på en stimmig klubb i New York. Det krävs låtar som Dolly Partons ”Nine to five” för att det ska bli varmt i lokalen.
MEN DET BEROR också på artisten. Den som har sett Jill Johnson tidigare är bortskämd med att hon öser ur sig själv, när hon står på scen. När man lämnar hennes konserter brukar man ha fått något. Här känns det mest som att man har sett något.
I en recension i somras skrev jag att det hade varit orättvist att kritisera en Magnus Carlson-konsert för att inte vara en Weeping Willows-konsert. På samma sätt är det inte rätt att kritisera en sprakande Vegas-show för att inte vara en intim trädgårdsspelning. Och vi är ju faktiskt inte i New York. Det är fantastiskt att shower som dessa kommer till Varberg – om det så kräver att vi sitter på pinnstolar i en idrottshall.
That’s Jill är en dyr show och man får valuta för pengarna. Men det är mer glitter än gåshud. Och trots den stora blåsorkestern blir man inte riktigt blown away.
KVÄLLEN ÄR ETT fem plus-evenemang i sång, musikalitet och show. Det är teknisk perfektion! Men jag ser fram emot att möta Jill med en gitarr på magen på en utescen igen. Där tycker jag att hennes artisteri sprakar som mest. Fotnot: That’s Jill kommer till Halmstad arena 23 mars.