Mina jättelånga och underbara mellanbarn

Jag har fyra barn. En enorm coolhetsfaktor om ni frågar mig. Speciellt som de fördelat sig flicka-flicka-pojke-pojke så att jag kan säga ”mina söööner” eller ”mina döttrar”. Ni hör ju själva hur bra det låter. Först kommer en unge som är jättevuxen nu - så vuxen att jag knappt kan tänka på det för hur går det ihop med att jag är typ 36? Sist kommer Pelle, vår sladdis, min lillplutt som gör att jag fortfarande har ena foten i föräldramötesvärlden. (Vill ni veta hur många föräldramöten jag har gått på genom åren? Nej, det vill ni inte.)

I MITTEN FINNS mellanbarnen. Mina mellisar. De är liksom samma sort, knådade ur exakt samma degklump, fast en blev en hon och en han. Båda är jättelånga och svävar ovanför mig i sin egna överlägsna sfär.

– Men mammaaa... säger de med exakt samma tonfall när de tycker jag är extra jobbig. Och så himlar de med ögonen mot varandra.

18-ÅRINGEN GÅR PÅ tekniska programmet och efter varje matteprov kommer han hem och slokar med sin tvåmeterslekamen.

– Jag har F:at, jag bara vet det, förklarar han. Så vecklar han ihop sig till en deprimerad boll bredvid mig i soffan. Sen visar det sig att han blivit godkänd och han är glad och kaxig till nästa prov, då han kommer hem och ser ut som en vissen tulpan.

”Den här gången, mamma, den här gången HAR jag F:at...”

” Jag är jättemallig över att ha fostrat sådana samhällsbärande individer. För det är klart att det är min förtjänst.”

Hans storasyster är på Kuba och skickar små rapporter om att i dag ska hon besöka Hemingways farm. Hon har lämnat gymnasieåldern och kan förklara för mig att nu måste hon få lite ordning på sitt liv. Hon är ju ändå 21. (George Benard Shaw hade rätt: youth is wasted on the young.)

BÅDA HAR SAMMA hår, samma ansikte och samma supersociala kompetens. Han jobbar extra på helger inom hemtjänsten och hon vikarierar som lärare. Och jag är jättemallig över att ha fostrat sådana samhällsbärande individer. För det är klart att det är min förtjänst. När 18-åringen är uppe hela natten och spelar tv-spel är det deras fars fel. Så klart.

För att göra en lång historia kort: Jag älskar dem och tycker de är totally amazing. Vad tycker de om mig?

– Du är omtänksam och rolig och vi älskar dig. Utom när du ballar ut och blir hysterisk.

Tja. Jag är faktiskt rätt ok med det omdömet.