Konstnären Carl Magnus besöker Mjellby konstmuseum och får många minnen, av utställningen om Drakabygget.

En oförglömlig tid. Det säger konstnären Carl Magnus om sina år med konstgruppen som hade sin bas på gården Drakabygget – och vars verk just nu visas på Mjellby konstmuseum.

”Vi protesterade mot stans kulturpolitik, en av många manifestationer på den tiden.”

CARL MAGNUS

Det är i en av de inre salarna på Mjellby konstmuseum som konstnären Carl Magnus plötsligt får syn på sig själv. På väggen hänger ett stort svartvitt foto, föreställande ett begravningsmonument med svarta kors och texten ”Här vilar: konsthall kulturstipendier offentliga utsmyckningar m.m”.

Fotot togs på Stora torg i Halmstad 1966 och där syns alltså även Carl Magnus, drygt 40 år yngre än i dag.

– Vi protesterade mot stans kulturpolitik, en av många manifestationer på den tiden, säger han.

Jag vandrar runt med den 73-årige konstnären på utställningen ”Oenighet ger styrka – Bauhaus Situationiste 1960–1975”.

HÄR PÅ MJELLBY finns den märkliga berättelsen om gruppen som skapade konst på gården Drakabygget i Örkelljunga, och utförde färgsprakande, lekfulla och humoristiska aktioner i Danmark och Sverige.

De flesta av konstnärerna är döda i dag, bland dem danskarna Jörgen Nash, Asger Jorn och Jens Jörgen Thorsen, liksom Halmstadmålaren Hardy Strid.

Men Carl Magnus lever och kan, med skrattet hela tiden lurande i mungipan, berätta om sina egna och andras bilder på Mjellby, och foton från manifestationer och happenings.

Där finns till exempel bilder från en demonstration på Strøget i Köpenhamn, där Carl Magnus bär en konstgjord jättesnopp.

– Jag manövrerade den med en liten spak på baksidan, säger konstnären som även minns utställningen på Galleri Jensen i samma stad 1962.

– Konstnärerna satte bara in papper, färg, penslar och annat materiel i lokalen, och så fick besökarna skapa konsten själva.

Den rådande konstsynen skulle ifrågasättas på alla sätt. Som när en konstnär lät sig begravas levande, med lufttillförsel, vid Drakabygget. Det sägs att polisen kom och grävde upp honom.

– Så kan det ha varit, jag var inte där den gången, säger Carl Magnus.

Han är uppväxt i Getinge, och hade hamnat i den färgsprakande världen på Drakabygget, som ny konstnär i 20-årsåldern.

– Jag fick lägga bort efternamnet Andreasson, eftersom Jörgen Nash tyckte att mitt namn blev för långt. Han var drygt 20 år äldre än jag och blev som en pappa, en mentor för mig, säger Carl Magnus medan vi vandrar vidare på Mjellby.

Vi hamnar vid en stor skärm full av tidningssidor. Männen från Drakabygget (där fanns även några kvinnor) var ofta på tapeten – och löpsedlarna.

ENLIGT CARL MAGNUS berodde det till stor del på Jörgen Nash, som var ett slags spin doctor eller influencer långt innan de orden fanns.

– Han hade kontakter i tidningsvärlden och var bra på att ordna publicitet. Han skapade nyheter och sa en gång att han var pressens störste mecenat.

Allra mest uppståndelse blev det i april 1964 när Den lille havfrue, den danska nationalstatyn i Köpenhamn blev halshuggen. Nyhe- ten spred sig över världen, och blev ännu hetare när Jörgen Nash sa att han visste vem som var skyldig.

– Men Nash hade ingenting med stölden att göra. Han bara utnyttjade sina presskontakter och antydde saker och det blev en fruktansvärd uppståndelse. Men den här gången blev det för mycket, även för Nash. Danska pressen belägrade Drakabygget under perioder, och telefonen ringde hela tiden. Han kunde inte sova och hamnade i en mental kris, säger Carl Magnus.

Halmstadkonstnären Hardy Strid pekades också ut i en dansk tidning som ”hjernen bag havfruemordet”, men statyns huvud återfanns aldrig. Är du helt säker på att Nash och hans vänner var oskyldiga?

– Ja, absolut. Drakabygget handlade aldrig om att förstöra saker. Vi gjorde glada och roliga manifestationer, säger Carl Magnus.

DET VAR MÅNGA konstnärer och aktivister som kom och gick vid gården på gränsen mellan Halland och Skåne under de feberheta åren på 1960-talet. Men efterhand tröttnade flera, bland dem Carl Magnus:

– Jag hade börjat bli intresserad av klassiskt måleri, gift mig och fått en son.

Carl Magnus lämnade gruppen och kollektivet dog efterhand ut, en bit in på 1970-talet.

– Men det var en oförglömlig tid. Jag är glad över att jag fick uppleva den, och det känns bra att Drakabygget är aktuellt igen – till exempel genom den här utställningen.