Jag påminner mig varför vi flyttade till Falkenberg

Hustrun kom hem häromkvällen, steg över tröskeln och utbrast: – Jag avskyr det. Jag blir gråtfärdig. Jag satt nedsjunken i soffan, en tämligen händelselös tisdagskväll och jag slängde lite medkänsla till henne. – Men vad är det som har hänt? – Ingenting, men jag hatar kylan. Efter snart 40 års äktenskap var det ingen nyhet, och jag instämde i att 10 minusgrader och blåst har gjort de senaste dagarna till en visserligen solig men påfrestande upplevelse. Ibland påminner jag mig varför vi över huvud taget flyttade till Falkenberg. Vi levde på 1980-talet förortsliv i Stockholms utmarker, och det var ingen ärofull tid i kollektivtrafikens historia. Det tog, om makterna var med oss, ungefär 45 minuter från hemmet till våra arbeten i Stockholms innerstad. Sällan var makterna med oss.

EN FÖRKLARING VAR att pendeltågstrafiken återkommande drabbades av problem, inte sällan med förklaringen i högtalaren att det rörde sig om en nedriven kontaktledning någonstans. Och det var en sådan dag, med bitande kyla och nedriven kontaktledning, som min hustru stod och väntade på en försenad ersättningsbuss i Farsta. Hon brast i gråt i 20 minusgrader inför vetskapen att dagis snart stängde, där barnen skulle hämtas, medan jag själv säkerligen arbetade över i tidningshuset eftersom jag fortfarande var i den ålder då jag trodde mig vara mycket viktig, närmast oumbärlig, i arbetslivet. (Det gick över.)

”Efter denna våldsamma uppvärmning rämnade innertaket plötsligt i en tre meter lång spricka.”

Efter den dagen upprepade hon med emfas: – Vi måste göra någonting åt våra liv. Så vi hamnade i Falkenberg.

DET HÄNDE SIG vid den tiden, fortfarande 80-tal, att vi någon gång åkte på vintersemester, inte märkvärdigare än att vi lånade en liten stuga på Kinnekulles sluttningar. En komplett köldknäpp slog till när vi en gång gav oss dit.

Stugan var iskall. Vi drog upp elelementen, satte på ugnen

och öppnade ugnsluckan och gjorde allt annat som energislösare borde dömas för. Men vi hade barnen med oss, de behövde tinas upp.

Det var efter denna våldsamma uppvärmning som det plötsligt hördes ett kraftfullt ritschande ljud när innertaket rämnade i en tre meter lång spricka, förmodligen en reaktion mot köldens angrepp utifrån och värmens inifrån. Dock var det bara innertaket som rämnade, ännu höll yttertaket emot.

Och det är just i det här skedet av berättelsen som jag får tillfälle – det kanske har hänt förut – att återigen citera Hjalmar Söderberg från boken ”Martin Bircks ungdom”:

”Föreställningen om helvetet som ett mycket varmt ställe röjer tydligen sitt ursprung från den heta zonen. Om nordbor hade uppfunnit det, skulle det tvärtom vara ett otäckt draghål, en härd för influensa och kronisk snuva.”

Numera har jag sju minuters cykeltur till jobbet.