Halland – en vit fläck på allsvenska kartan...
Tre år i rad har halländska lag ramlat ur Allsvenskan i fotboll, Halmstads BK i fjol och 2015, Falkenbergs FF 2016. Men i år blir det inte så eftersom Halland (tillfälligt?) är en vit fläck på den allsvenska fotbollskartan. Det har bara hänt en gång tidigare under 2000-talet – 2012 när HBK via kval omgående tog sig upp igen.
Så närmare Allsvenskan än den forne Hbk-tränaren Jens Gustafsson i IFK Norrköping och den gamle Hbk-bänknötaren Joel Cedergren, numera tränare i Gif Sundsvall, kom inte Halmstad den här kvällen när den allsvenska upptaktsträffen hade förflyttat sig både i tid och rum, till Clarion Hotel på Arlanda och tv-sändning i Cmore på kvällstid för att nå en så stor publik som möjligt.
Och så icke att förakta då – förbundskaptenen och Halmstadsonen Janne Andersson som försvarare av Halmstaddialekten.
Annars var det nog bättre förr. Alltså när det gällde tillställningens underhållningsvärde med one-liners och roliga kommentarer och mustiga bildspråk innan alla ledare och spelare blev mediatränade.
Inte ens AIK:S Rikard Norling med sina annars så verbala utsvävningar eller Kalmar FF:S klurige Nanne Bergstrand stack ut.
Närmast det var väl i stället IFK Göteborgs Sebastian Eriksson när han först ”hoppade på” Gefle med kommentaren:
– Poya Asbaghi (tränaren) lyckades ju till och med lära Gefle att spela boll. Eller hans nya roll som central försvarare: – För mig är mittback att stå och peta näsan när laget anfaller. Fast inte med Poya.
Rawez Lawan, lagkaptenen i nykomlingen Dalkurd, hade kanske den roligaste kommentaren angående lagets flytt från Borlänge via Uppsala till Gävle:
– Vi är svårscoutade i alla fall eftersom ingen vet var vi håller hus någonstans...
ANNARS HANDLADE SNACKET förstås som vanligt mycket om bucklan där på podiet, Lennart Johanssons pokal.
– Allsvenskan blir bara bättre och bättre för varje år. Många rolga namn har flyttat hem och därför ökar också konkurrensen, konstaterade Malmö FF:S lagkapten Markus Rosenberg.
Det regerande mästarlaget fick, som sig bör, de flesta (media)rösterna om en ny Sm-titel och därtill åtta från de allsvenska tränarna.
Men nästan lika många fick Rikard Norlings AIK, sex, medan Graham Potters Östersunds FK fick två.
Och kanske är det också hög tid för tronskifte. Inte enbart på grund av det uttjatade Europaspelet för mästarlaget utan framför allt för att Solnagänget truppmässigt kan mäta sig med MFF.
– Vi har en spets i år som vi kanske inte har haft tidigare, ansåg Norling.
För trots Nils-eric Johanssons trista avsked på grund av hälsoskäl och Jesper Nyholms otäcka skada är det ett lag med ett antal sylvassa nyförvärv i Tarek Elyounoussi, Nabil Bahoui, Enock Kofi Adu och hemplockade Ahmed Yasin. Och de förlorade backarnas ersättare skäms inte heller för sig; Alexander Milosevic och Joel Ekstrand.
Nä, frågetecknet sätter jag i stället bakom målvakterna.
DET LÄR INTE bli Malmö FF:S bekymmer med Johan Dahlin och Fredrik Andersson, där framför allt Fouad Bachirou, Søren Rieks och Arnor Ingvi Traustasson är smarta klassvärvningar, men även Eric Larsson och Egzon Binaku spetsar en redan vass trupp.
Bakom lurar förstås också hela Fotbollssveriges nya kelgris, Östersunds FK som snart är redo för riktig guldstrid och en varning även till Jens Gustafssons unga IFK Norrköping om Jordan Larsson och Simon Thern blommar ut.
Hammarby med hemvändande Erkan Zengin och måltjuven Nikola Djurdjic är också en liten outsider och frågan är förstås vad tappet av Kim Källström kommer att betyda i Özcan Melkemichels Djurgården.
I botten då? Tja, förutom möjligtvis BP känns ingen av nykomlingarna särskilt välrustat för den högre serien och Sirius – där verkligheten kom ifatt Uppsalagänget under hösten – och ett spanskinfluerat och hårt ekonomiskt ansatt Gif Sundsvall (känns det igen?) lär fightas kring strecken.
Men bollen är tack och lov rund, även i DHL:S ägo. Och ännu bättre – Allsvenskan kommer att heta Allsvenskan även i fortsättningen.