Vild glädje efter blågul Vm-skräll
SPORT: Målet var kvartsfinal, drömmen semifinal. Efter 3–0 mot England är Sverige där mot Kina med säkrad Vm-medalj – den första på 14 år.
När Miu Hirano med en backhand kontrade in matchbollen till 11–4, 11–5, 9–11, 11–6 mot Yang Haeun säkrade hon 3–0-segern och finalplatsen för Japan i damernas lagmatch mot Korea. Inte Syd. Inte Nord. Utan Korea. Men trots förlusten och besvikelsen – lika stora vinnare fanns på den andra bordshalvan när ett enat Korea hade skrivit historia efter att dagen innan ha beslutat sig för att slå samman lagen som ett fredsbudskap till sina nationers ledare.
Och sällan har väl ett förlorande lag fått sådan uppmärksamhet. Medan japansk media ville prata med Japan efter att finalplatsen var säkrad flockades den övriga världspressen kring Korea.
PRESSRUMMET VAR FULLT av internationell media. Pressläktaren likaså. För detta var inte bara en Vmsemifinal i damklassen, det var oändligt mycket större än så, där regler och paragrafer lades åt sidan för fredsbudskapet och både Sydkoreas An Jaehyung eller Nordkoreas Kim Ju Myong tilläts coacha.
Efter att med tysta stenansikten ha gått igenom den mixade zonen dag efter dag stannade till och med en av de nordkoreanska spelarna till.
– Inmarschen tillsammans var fantastisk. Det var första gången vi ställde upp som gemensamt lag så lite besviken är jag över att vi inte kunde göra det bättre, sa Kim Song-i.
DET VAR DEN 23-åriga defensivspelaren, rankad 49:a i världen, som blev Nordkoreas bidrag till det gemensamma laget när hon ersatte Sydkoreas bästa spelare Suh Huywon. Och det var hon som också var närmast seger när hon i en rysare både räddade matchbollar och hade matchbollar innan hon föll med 14–16 i skiljeset mot den i världen tredjerankade Kasumi Ishikawa.
– Fast jag var inte så nervös – det kändes nästan som en vanlig match, sa Kim och medgav:
– Om jag skulle få chansen att spela i ett gemensamt landslag igen? Ja, varför inte?
Medan sydkoreansk och japansk tv direktsände matchen gjorde Nordkorea det inte för någon måtta med öppenheten får det tydligen vara, där ingen heller ville svara på om initiativet/ordern hade kommit från högre ort.
Då var, inte särskilt förvånande, Sydkoreas Jeon Jihee – som föll i öppningsmatchen mot 17-åriga Mima Ito – betydligt mer frispråkig:
– Visst vill jag att det ska vara så här även i fortsättningen, att spela med gemensamt lag. Men det är ju inte mitt beslut.
– Vi var ju vänner tidigare också, men nu har vi lärt känna varandra ännu mer när vi också har tränat ihop. Jag har inte läst nyheterna hemifrån de sista dagarna, men jag tror säkert att folket där är lika glada och stolta som vi.
DET KUNDE OCKSÅ den sydkoreanske journalisten Park Sunwoo bekräfta. Jag har lärt känna honom under mästerskapen när han kom fram och frågade om jag visste när Sverige skulle åka till Ryssland. Ett mycket förvirrat samtal innan jag, till bådas munterhet, insåg att han pratade om fotbolls-vm där just Sverige och Sydkorea möts i första matchen i sommar.
– Ja, det är stor stolthet och glädje hemma i Sydkorea över det här beslutet, betonade han.
Men varken Park eller jag hade kunnat drömma om att Halmstad skulle bli den historiska platsen för en uppdaterad version av pingpongdiplomatin 2.0.
Inte heller naturligtvis att Sveriges herrar på lördag förmiddag spelar Vm-semifinal mot Kina när drömmen, efter ännu en heroisk insats mot England, blev verklighet!
17 500 besökare lär då bli ännu fler.
”Varken Park eller jag hade kunnat drömma om att Halmstad skulle bli den historiska platsen för en uppdaterad version av pingpongdiplomatin 2.0.”