Vilket EU vill vi ha?

Vem tar notan när britterna lämnat bordet?

LEDARE HP 7/5. Den frågan försökte Eu-kommissionen besvara när den nyligen presenterade sitt förslag på långtidsbudget för unionen. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Sverige, som riskerar höjd medlemsavgift med 16 miljarder, har tidigare uttalat sig kritiskt om budgeten. Statsminister Stefan Löfven (S) har lovat att Sverige ska vara snålast i EU.

DET ÄR KANSKE en naturlig reaktion. Sverige är redan i dag en nettobetalare till EU, och i och med att ”rabatterna” på medlemsavgifter avskaffas i den nya budgeten måste man ifrågasätta hur kostnaderna fördelas mellan medlemsländerna.

Samtidigt är uttalandena och medierapporteringen ett exempel på hur nödvändiga diskussioner om EU:S framtid sällan tar sig bortom just frågan om vem som är nettobetalare. I kommissionens förslag till budget finns både nya utgifter och nedskärningar som Sverige bör ställa sig bakom. Satsningar på gemensam infrastruktur, forskning och klimatåtgärder är exempelvis sådant som borde ingå i EU:S kärnverksamhet.

DET FINNS förstås också en mängd saker att vara kritisk till, som de stora summor som avsätts för ”smart tillväxt”, konkurrenskraft och innovation. Men det är inte sådana nedskärningar som föreslås när den svenska medlemsavgiften diskuteras, utan grafer över vilka länder som får mest Eu-bidrag.

Sveriges grundsyn på EU, att unionen ska bli ”smalare men vassare”, delas av ett antal länder, däribland Nederländerna och Danmark. Men den måste fogas samman med de expansiva ambitioner som finns.

Långtidsbudgeten är ett utmärkt tillfälle att diskutera vilken union vi egentligen ska ha.