Rädslan och paniken går rätt genom filmduken
filmen, hela tiden, visa respekt för offren och deras anhöriga? Vill någon verkligen se en film om Breivik? Som förväntat föranledde Poppes filmprojekt till en strid ström av protester.
I väntan på filmstart kom jag att tänka på Jan Troells Il Capitano (1991) som handlar om Juha Valjakkala (som i filmen heter något annat) och om Åmselemorden. I Åmsele ville anhöriga till mordoffren stoppa filmen, men så blev det inte. Sedan visade det sig att den färdiga filmen var kliniskt befriad från spekulativa inslag, till exempel visas inte morden i bild.
GISSNINGSVIS HAR POPPE sett Il Capitano några gånger för i likhet med Troell begår han inte ett enda misstag. Samtliga rollfigurer är fiktiva. Inga dödsskjutningar visas i bild. Mannen som mördar får vi bara se, på avstånd, i två korta scener. Detta är inte en film om honom utan om offren, om rädslan, och dödsångesten, som går rätt genom filmduken. Faktum är att Poppes film tär på krafterna.
UTØYA 22 JULI inleds med dokumentära bilder från attentatet i Oslo. Ett snabbt hopp till de unga socialdemokraternas tältläger. Artonåriga Kaja, spelad med en väldig intensitet och närvaro av Andrea Berntzen, har hört talas om dådet i Oslo, men när hon pratar med sin mamma i mobilen säger hon att ute på en ö är man helt trygg.
Tio minuter in i filmen, som är berättad i realtid i en enda lång tagning (mer eller mindre) utan klipp, hörs de första skotten. Kinapuffar? Någon form av övning? Snabbt förstår alla att detta är på allvar. Paniken tilltar. På Utøya finns det ingenstans att gömma sig. Varför kommer ingen och hjälper oss? frågar en desperat flicka.
ERIK POPPE FÖRSTÅR att det måste finnas plats för lugnare partier. Kaja, som filmen kretsar kring från start till mål, och pojken Magnus (Aleksander Holmen) har lyckats hitta tillfälligt skydd nere vid vattnet. De börjar diskutera sina framtidsplaner. Magnus drömmer om att bli kändis. Kaja hoppas på en karriär som socialdemokratisk politiker, kanske rentav bli Norges statsminister. Och så sjunger hon i en kör. Plötsligt, och som någon form av terapi, börjar hon nynna på Cyndi Laupers True colors i vad som måste vara årets mest gripande filmscen på bio.
För min del hade regissör Poppe gärna fått skippa några förklarande textplattor på slutet. Filmen är skickligt agerad och skickligt gjord, i synnerhet ljudarbetet, men frågan som inställer sig är: Vem vill utsätta sig för den här filmen? Noterbart är att Paul Greengrass håller på med en Netflixproducerad film om Utøya kort och gott kallad Norway. Om jag förstått saken rätt kommer den filmen att handla om Breivik.
DRAMA
UTØYA 22 JULI Regi: Erik Poppe Med: Andrea Berntzen, Aleksander Holmen och Brede Fristad Norge, 2018 (90 min)
Il Capitano (Jan Troell, 1991) Elephant (Gus Van Sant, 2003) United 93 (Paul Greengrass, 2006)