Föräldrar kan inte lämna allt ansvar till skolan
SKOLA. Det har nu gått några veckor in på sommarlovet. Med lite distans kan man se på saker och ting med ett annat öga, sägs det. Men nej, fortfarande kan jag inte tycka att det är okej att föräldrar gapar och skriker på läraren när denna ringer för att informera om att barnet i fråga gjort något som skolan inte tillåter.
Föräldern svarar läraren med ”Det där är inte mitt problem under skoltid, lös det”. Det är bara ett exempel på hur det kan låta.
SOM LÄRARE RINGER man inte hem till vårdnadshavare för att man tycker att det är kul. Man gör det för att försöka hjälpa barnet när man testat allt man kan utifrån det pedagogiska uppdrag vi har. Vi skämtar om detta fenomen i social media men hur kommer det sig att det fått bli såhär och att det får fortsätta? Vissa lärarkollegor ser det hela som normalt och kan svara en med ”Ja men du vet hur hen är” när man pratar om en förälder som gapat och skrikit.
I vilken annan yrkeskår får man stå och gapa åt någon för att man inte delar samma åsikt? Ansvaret som förälder slutar inte bara för att ditt barn går till skolan. Jag har själv barn och har haft totalansvar från det att mitt barn föddes. Det är inte skolan eller samhällets ansvar. Så snälla vårdnadshavare, tänk dig för innan du gapar eller skriker på ditt barns lärare! De allra flesta av oss vrider ut och in på oss själva dagligen för att alla barn ska ha en bra skolgång och för att möta just ditt barns behov.
MEN DET DU också måste kunna se är att ditt barn inte är ensamt i en klass på 20-40 barn. Ditt barns behov kan omöjligtvis tillgodoses varje enskild minut. I skolan går man för att lära sig saker, men också för att lära sig arbeta i grupp. På de allra flesta arbetsplatser vill man att arbetstagaren ska kunna fungera i grupp. Där är det inte jaget som står i centrum. Ensam är inte stark! Eller vad är det vi ska lära barnen i skolan? Grundskollärare de senaste
åren, Halmstads kommun