Ge väljarna förtroendet
Sverige har lagt sig på EU:S miniminivå för flyktingmottagande. Så brukar det heta från regeringen. Men Migrationsverkets senaste prognos som släpptes i helgen ger en annan bild. Sverige beräknas fortsatt ligga på ett mottagande på 23 000 personer för 2018, och 29 000 för 2019, vilket är mycket högt i jämförelse med andra Eu-länder. Om Sverige följde Eu-snittet borde mottagandet snarare ligga på 11 000 asylsökande per år. Därutöver tillkommer en stor anhöriginvandring. Sveriges migrationspolitik kan därmed knappast beskrivas som strikt.
I PROGNOSEN NÄMNS också stora osäkerhetsfaktorer. Om exempelvis uppgörelsen mellan EU och Turkiet skulle spricka beräknar Migrationsverket att antalet asylsökande för 2019 kan rusa iväg till 60 000. Vidare kommer beslutet om tillfälliga uppehållstillstånd att upphöra i mitten av nästa år, såvida det inte förlängs. Eftersom Sveriges flyktingpolitik med permanenta uppehållstillstånd då återigen blir mer generös än övriga EU:S beräknas antalet asylsökande till Sverige åter att öka.
Invandringen till Sverige ligger därmed inte alls på någon miniminivå i EU, utan det förhåller sig precis tvärtom.
Det är inte bara flyktingmottagandets storlek som det inte talas klarspråk kring, utan även dess kostnader. Länge har det hetat att Sverige tjänar på invandringen. Men det beror på vad för slags invandring man avser. Flyktinginvandring är något helt annat än arbetskraftsinvandring. Nationalekonomen och migrationsforskaren Joakim Ruist kom i en rapport nyligen fram till att varje genomsnittlig flykting innebär en kostnad för staten på 74 000 kronor per år, eftersom invandrare ofta arbetar i liten utsträckning eller inte alls.
I ett numera klassiskt avsnitt av Aktuellt (1/6) fick han frågan av SVT:S nyhetsankare om han tagit hänsyn till hur rapporten kan komma att användas i valrörelsen, varpå Ruist svarade: ”Om det finns en fråga där människor efterfrågar kunskap och jag levererar kunskap, så tror jag att jag gör någonting bra. Om sedan vissa vill använda det som slagträ för det ena eller det andra... Jag tror att nettoeffekten av att försöka komma med kunskap i frågor som debatteras är en bra sak.”
Ruist sätter fingret på ett fenomen som länge dominerat det politiska samtalet. Det finns en ovilja att tala om svåra frågor, än mindre i termer av fakta, kostnader eller problem. Om man nu ändå tar i den heta potatisen görs det ofta med påståenden om att flyktingmottagandet ligger på EU:S lägstanivå, eller till och med i termer av att vi tjänar på något som tvärtom kostar pengar.
MAN KAN ARGUMENTERA för eller emot en öppen eller restriktiv flyktingpolitik, oavsett om man tjänar på den eller om den kostar, men en saklig diskussion kräver riktig och tillräcklig information.
Ett generöst flyktingmottagande kan motiveras humanitärt även om det kostar, men varför inte låta väljarna själva få avgöra den saken utifrån en korrekt verklighetsbeskrivning?
När riksdagsledamoten Hanif Bali (M) kommenterade Migrationsverkets prognos och tyckte att siffran var ”abnormt” hög gick Dagens Nyheters faktagranskare in och kom fram till att det var ”helt fel” av Bali att använda ordet abnormt. Men det måste få vara upp till Bali själv, och alla väljare för den delen, att få ha en åsikt om huruvida flyktingmottagandet är högt eller lågt. Det beror helt på vad man jämför med och vilka hänsyn man tar.
Väljarna bör anförtros fakta, även obekväma sådana, och få tillgång till hela bilden och inte bara fragment, så att de kan göra sin egen analys om vilken politik de anser är bra. I en demokrati är det folket som bestämmer, och då måste de ges förtroendet att få så pass mycket information att de själva kan utvärdera vad som är högt, lågt eller normalt, eller för den delen upp eller ner.
Det är inte bara flyktingmottagandets storlek som det inte talas klarspråk kring, utan även dess kostnader.