Migrationspolitiken har kommit till vägs ände
De närmaste åren kommer allt fler att ansöka om anhöriginvandring till Sverige. I sin senaste prognos uppskattar Migrationsverket antalet till 181 000 fram till 2021. Under de senaste fem åren har Sverige beviljat upp emot 300 000 uppehållstillstånd till asylsökande och anhöriga. Hopslaget med det beräknade mottagandet blir det över en halv miljon människor som ska integreras. Då bör man ha i åtanke att det tar åtta år innan hälften av de utrikes födda får in en fot på arbetsmarknaden. Sverige har därmed tagit sig an ett stort åtagande, och det kommer inte att räcka att enbart lösa den ekonomiska biten med att se till att människor har tak över huvudet och kommer i arbete. Integrationen, som är den verkligt svåra delen, måste också lösas.
UPPFATTNINGARNA OM HUR landet ska hantera den stora strömmen av anhöriginvandrare som väntas går isär. Moderaternas lösning är att införa striktare försörjningskrav för att få ta hit familjen, vilket inte ska gå att uppnå genom bidrag eller subventionerade anställningar. Centerpartiet vill gå i rakt motsatt riktning och utvidga kretsen anhöriga som kan invandra till bortanför den närmaste familjen. Men hur långt den cirkeln ska sträckas har de inte specificerat.
NÄR JAG FÖR ett knappt år sedan arbetade som borgarrådssekreterare med socialfrågor i Stockholms stad var det ett allt vanligare scenario att ensamkommande ungdomar efter en tid fick sällskap av mamma och ibland så många som åtta syskon som anhöriginvandrade. Från att ha studerat på gymnasiet var den ensamkommande då tvungen att avbryta studierna för att i stället bli tolk och vägvisare för sin familj, som varken har utbildning eller kunskaper i svenska i bagaget, och därmed inte kan orientera sig i det svenska samhället.
Dessutom förlorar den ensamkommande i samma stund sitt boende och gode man, eftersom
det plötsligt finns en målsman i landet. Lägg därtill att familjemedlemmarna kommer att behöva lång tid på sig innan de kan försörja sig själva och därför lever nästan uteslutande på försörjningsstöd.
I SÅDANA LÄGEN inställer sig några frågor. Hur påverkas den ensamkommandes möjlighet att skapa sig ett liv i Sverige när gymnasiestudierna avbryts och boendet försvinner? Sverige har redan åtagit sig att integrera ett stort antal människor utan vetskap om hur det ska gå till.
Är det då rimligt att andra anhöriga än partner och egna barn ska kunna anhöriginvandra utan egna asylskäl?
Hur menar Centerpartiet att de ensamkommandes integration och skolgång gynnas av att släktingar och även andra närstående kommer och behöver tas om hand?
Sveriges migrationspolitik har byggt på att människor inte har haft möjlighet att ta sig hit, och är inte anpassad för de stora folkvandringar som nu är i rörelse från Afrika och Mellanöstern i jakten på ett bättre liv.
Ett generöst välfärdssystem går inte ihop med ett mottagande som är större än man klarar av. Migrationspolitiken måste därför ses över. Det är en förutsättning om Sverige ska vara ett land som människor både vill och kan fly till även framöver.