...men silvret firades med kluvna känslor
Guldet var inte längre bort än några sekunder, men det var ändå ett Vm-silver att fira. Peder Fredricson spillde upp en skvätt skumpa i ett plastglas och fingrade på medaljen.
– Oavsett vilken färg så ligger det hårt arbete bakom, många års jobb, säger han.
Ryttare, ledare, sponsorer, förbundsfolk och familjemedlemmar samlades efter prisceremonin och den internationella presskonferensen.
I en stuga som landslaget hyrt under ryttar-vm i Mill Spring väntade ett enkelt firande innan det var tid för en gemensam middag i restaurangen på området.
Stämningen var lättsam och uppsluppen, men den där riktiga glädjen saknades. Det var ju så nära guldet i omhoppningen.
Hopplandslagets förbunds- kapten Henrik Ankarcrona har sedan han tog ut laget konsekvent hävdat att han reste till North Carolina med medaljmaterial. Sett till ryttare. Sett till hästar. Han fick rätt – och nästan en fullträff som svensk ridsport inte varit i närheten att nå sedan Vm-silvret i Jerez för 16 år sedan.
– Jag är oerhört nöjd med laget. Vi sade i går (fredags) att det fanns en chans att det skulle bli omhoppning. Vi visste att vi var tvingade att göra felfria rundor för att nå en sådan och när det gick till omhoppning var vi mentalt förberedda. Vi visste att omhoppningen skulle bli snabbare än någonsin tidigare. Kanske var vi snabbare än någonsin tidigare, men vi var inte snabba nog, säger Ankarcrona.