Öst gangsterdrama
Farsan Roland kritiserar att sonen är alldeles för dålig på att slåss, att hantera situationer som en riktig man.
sin son för att han tagit strid för familjen samtidigt som han kritiserar att sonen är alldeles för dålig på att slåss, att hantera situationer som en riktig man.
SEDAN INTRODUCERAS vi för hela familjen Henebro och några av deras kriminella vänner. Korta stunder av lycka, till exempel på en fest när gitarren åker fram, annars mest elände när polisen, socialtjänsten eller kronofogden kommer på besök.
Det är närvaron och karisman från Sebastian Ljungblad som håller uppe den här filmen. Han behöver inte göra eller säga särskilt mycket för att totaldominera filmsekvenser. Övertygar gör även Sällquist. Annars är det lite si och så med agerandet från en del håll, men så kan det bli när man som Grönlund konsekvent använder sig av amatörskådespelare.
I Goliat, som blir mer och mer brutal och skoningslös, finns tydliga ekon från Francis Ford Coppolas Gudfadern (Al Pacinos rollfigur Michael Corleone) och från James Foleys våldsamma, lite bortglömda far och son-uppgörelse Öga mot öga (1986).
Upplägget är som följer: Om några veckor ska Roland börja avtjäna ett långt fängelsestraff. Då behövs någon som tar över rollen som familjens överhuvud och håller i knarkhandeln. Kim, som är i akut behov av ett miljöombyte, vill inte ha den uppgiften. I likhet med tjejkompisen Jonna (Cornelia Andersson) drömmer han om en lärlingsplats och senare ett riktigt arbete i Västerås, som ligger trettio mil bort. Men hur ska det då gå för hans mamma och småsyskon? Har Kim egentligen något val?
ALLT LEDER FRAM till en slutscen som fastnar på näthinnan. Goliat är ingen film som man skakar av sig i ett nafs.