Knyckare sjunger med fin inlevelse
Ett mål för många ståuppare är att göra en soloshow på dryga timmen, bara inriktad på skämt. En teknik är att samla material i flera år – spara, skriva nytt, testa, byta ut, trimma – och sedan trycka in det under en rubrik med tillräcklig bredd för att täcka hoppen mellan olika ämnen.
Emma Knyckare verkar dels komma lite från ett annat håll och dels ta musiken till hjälp, vilket för mig gör att helheten blir mer stabil underhållning med leenden, än renodlade skratt.
Temat är väl sammanhållet och det märks att Emma har skruvat till verkliga, dråpliga händelser från sina första tre år som mamma. Men bilderna hon målar upp blir inte tillräckligt galna och överraskande för att få mig över kanten, men det beror säkert på att jag inte är den bästa målgruppen.
”Årets mama” handlar om Knyckares graviditet, förlossning, moderskap och relation med dotterns pappa, samt hans äldre barn. För mig som ”bara” är bonusförälder och träffade barnen när de var 5–14 år är identifikationsmöjligheten lägre än hos de biologiska mammorna i publiken.
HELA PARKETT på Varbergs teater är fylld, så kanske hjälpte erbjudandet om att gå två för en när biljettförsäljningen gick trögt. Gissningsvis 80–90 procent av åskådarna är kvinnor och stämningen är god.
Hur många som hade hört Emma sjunga förut vet jag inte, men för mig var det en positiv nyhet. Bäst är de nya låtarna, om exempelvis att bli provocerad av tanter som tycker att man ska njuta av småbarnsåren, att göra bort sig på ”Årets mama”galan och att döpa sitt barn.
Den sistnämnda följer på ett avsnitt om udda namn som faktiskt finns, exempelvis Bärs och As.
Vidare samsas ett potpurri på
ÅRETS MAMA Emma Knyckare Musiker: Matilda Sjöström (sång) och Joakim Fritzner (gitarr) Varbergs teater den 6/10 (även Halmstad teater den 5/10)
Musiker var Emmas svägerska Matilda ”Det Brinner” Sjöström och hennes man Joakim Fritzner, och tekniker svågern Oskar.
mamma-låtar med ”Hela min värld” ur filmen ”Den lilla sjöjungfrun” med Emma i fiskkostymen som hennes mamma sydde till en show i Folkets hus i Rolfstorp.
Dessutom får Robyns ”Dancing
on my own” delvis ny text om hur maken (och andra män) är blinda för dammtussar.
I låtarna backas Emma upp av sin make Petters yngre syster Matilda Sjöström och hennes man Joakim
MAKEN PETTER FÅR en del gliringar om hur dålig han är på att ge presenter. Feminismen återkommer, medan samhällskritiken lyser med sin frånvaro – med undantag för när Emma får p-staven nedmasserad i armvecket i Ungern och halvheilar, ”vilket är helt normalt där”.
Undertiteln ”En föreställning om familjeliv, underliv och kärlek” (borde väl varit kärleksliv?) uppfylls med råga. Som omväxlande krydda finns korta inspelade meddelanden från dottern Maggan, livejinglar och bilder som inte alltid är så smickrande.
Ett par rutiner kände jag igen från tidigare, som Pontare-rakningen, läkaren som fick bajs på sig, bonusen med bonusbarnen och pattar som tänder. I minnet stannar i stället ett allvarligare parti om vad som händer med kärleken när man blir föräldrar, fastnar i vardagen, blir besvikna och ligger rygg mot rygg i dubbelsängen.