Att Kim Walls namn nu lever vidare i en fond är kanske det vackraste man kan göra.
Var och en kan själv sätta sig in i den ohyggliga känslan av att förlora ett barn.
Berättelsen är känd. Ändå är det något helt annat att få den berättad direkt av dem som den berör. När Ingrid och Joakim Wall på plats i Halmstads teater både sakligt och känslosamt redogör för vad de varit med om griper orden tag i en. Mordet på deras dotter Kim Wall ombord på en ubåt utanför Köpenhamn blev en världsnyhet i augusti 2017. Sedan dess har det skrivits över 100 000 artiklar, artiklar som framför allt handlat om mördaren och hur mordet har gått till. Det är som att Kim Wall inte fick plats i nyhetsrapporteringen.
Detta vill föräldrarna Wall nu ändra på, och i dagarna kommer deras bok ”Boken om Kim Wall – när orden tar slut” ut.
DET VAR FULLSATT i årets upplaga av ”En kväll för boken” som ägde rum på torsdagen. Sju författare med olika perspektiv och framföranden. Mest gripande var berättelsen som Ingrid och Joakim Wall hade med sig. Ingrid inledde med att säga att hon egentligen ville sitta i publiken och få höra sin dotter Kim Wall berätta om sin senaste bok. Det blev inte så.
Det var på kvällen den 10 augusti som journalisten Kim Wall bestämde sig för att följa med på en tur i en ubåt tillsammans med dess konstruktör, Peter Madsen. Kim Wall var frilansjournalisten som rapporterat från världens alla hörn och skrivit för stora internationella titlar. Nu hade hon en ny story på gång, inte långt från sin barndomsstad Trelleborg. Men där tog allt slut.
Var och en kan själv sätta sig in i den ohyggliga känslan av att förlora ett barn, och ett mord under de här förhållandena gör det än värre.
För mig personligen har händelsen också berört mig på djupet. Jag har tidigare arbetat flera år på Trelleborgs Allehanda och är bekant med Ingrid Wall sedan tidigare då hon dels arbetat som journalist på tidningen i många år, dels är kommunikationschef på Trelleborgs kommun. Jag har även arbetat tillsammans med Kim Walls bror, Tom Wall, som är pressfotograf.
Därför känns det bra för mig att på plats lyssna på Ingrid och Joakim Wall. De berättar att tiden nu är mogen för att kunna vända sig till en bredare publik. Framför allt för att rättsprocessen mot Peter Madsen nu formellt är över. Han dömdes i våras till livstids fängelse för mord, brott mot griftefriden och grovt sexuellt övergrepp, en dom som fastställdes i höstas av den danska motsvarigheten till hovrätten.
I BOKEN SKRIVER Ingrid Wall hur hon tidigt efter mordet har två tankar som vägrar släppa taget om henne.
”De ena är att Kim ska leva vidare genom en stipendiefond, hon ska inte bli bortglömd. Den andra är att den här boken, den sanna berättelsen måste skrivas, och det ska vi göra. Kim ska gestaltas som den engagerade och viljestarka kvinna hon var, som människan och journalisten Kim – inte som offret. Beslutet skänker en viss tröst – aluta continua – kampen fortsätter.”
Så blev det också. Pengar har nu samlats in till en internationell stipendiefond som har upprättats till Kim Walls minne och som varje år ska dela ut ett stipendium till en kvinnlig journalist. I våras delades det första stipendiet ut till den danska journalisten Anne Kristine Hermann som fick 45 000 kronor för att åka till Grönland och göra ett reportage om ursprungsbefolkningen och förtrycket mot dem.
Kim Wall var frilansjournalisten från Trelleborg med världen som arbetsplats. Att hennes namn nu lever vidare i en stipendiefond är kanske det vackraste man kan göra. Det är att kunna gå vidare för trots sorgen måste ju livet fortsätta. Kampen fortsätter. Steg för steg, dag för dag.