Om rikstumult, Akademien och stafningsfrågor
Till sist öppnades fönster och dörrar för annat än den årliga glutten i Börshuset. Det blev en välbehövlig luftning och sedan dess har det varit kaos. Fast vem bryr sig om det? Jag försöker att inte göra det. På allvar, jag måste sluta lägga energi på att försöka ignorera Svenska Akademien och i stället dra ner rullgardinen på riktigt.
Senast i dag kom jag på mig själv med att störa mig på att det stavas med ”ien” på slutet, så fånigt. Så tyckte jag inte förut. Så ja, jag erkänner – jag är besviken, känner mig lurad och arg. Och lite fånig, jag med.
Så i sann ”jag bryr mig inte om Akademien”-anda kan ni förstå att jag överraskar mig själv genom att ändå sitta här och skriva om institutionen.
JAG VET INTE riktigt vart det här ska leda – det erkänner jag också – men jag vet att det nu säkert putsas silver och binds buketter, kokas fond och repeteras. Snart är den stora Nobeldagen här och personer som alla ”gjort mänskligheten den största nytta” ska prisas. Men ingen författare den här gången, och att litteraturen utmanövrerats känns både ödesmättat och som ett tidens tecken.
”Men ingen författare den här gången, och att litteraturen utmanövrerats känns både ödesmättat och som ett tidens tecken.”
Så kanske skulle vi ta och tänka på den i stället? Jag läste några roliga nyheter om böcker i veckan. Det gällde Danmark, där biblioteksbesöken bara ökar och hade en toppnotering under 2017. Någon dag senare berättades om att det i Helsingfors storsatsas på ett nytt centrumbibliotek, vilket invigdes i veckan som gick. ”Där fick litteraturen i alla fall sin röda matta”, tänker jag och blir genast gladare och mindre irriterad.
Munter – och nyfiken – kände jag mig också när jag i min (och här kommer alltså mitt tredje erkännande…) googling kring varför det stavas ”Akademien” hamnade i texter som beskrev boken ”Afhandling om svenska stafsättet” (vad nu det är för stavning…) från 1801. Det var en man vid namn Carl Gustaf af Leopold som skrev den och han var också ledamot i institutionen som jag försöker förhålla mig till i den här texten. Svenska Akademien hade då funnits i 15 år och hur det var då är ju svårt att veta. Precis som vad som ska hända sen – nu efter att allt krackelerat.
AF LEOPOLD VILLE att man skulle stava lånord på ett till svenskan anpassat sätt. Exempel som ges är att han ville förenkla ord som elegance till elegans. Mycket tjafs var det tydligen också om att byta ut c mot k. Alla tyckte inte som han och då – därav min munterhet – utbröt det som kallades det ”ortografiska rikstumultet”. Det låter kul och uppfriskande!
I dag stavas elegance elegans och beskrivs i Svenska Akademiens egna ordböcker bland annat med ”fint och smakfullt utseende JFR behag 3, förfining, stil 1, charm, grace 1”. Tjusigt så. Och när jag sökte på soufflé fick jag frågan ”menade du sufflé”, vilket jag förstås gjorde. Hur som helst en rätt som luften lätt går ur.