Alice Mun­ros en­da ro­man – en lit­te­rär sen­sa­tion

Hallandsposten - - Kultur & Noje -

No­bel­pri­set i lit­te­ra­tur, du fat­tas mig. Kom till­ba­ka! Jag sak­nar spe­ku­la­tio­ner­na, en­kä­ter­na, ar­tik­lar­na, vads­lag­ning­en (Bet­tys bet­ting) och se­dan för­lös­ning­en. Det nöj­da nic­kan­det av be­lå­ten igen­kän­ning som följ­de på till ex­em­pel Les­sing, Is­hi­gu­ro, Je­linek, Mun­ro, Tran­strö­mer. Men även il­ning­en av stress pa­rad med pa­nik (yr­kes­he­dern på spel, måt­te jag hin­na goog­la, hur sta­vas Xing­ji­an?).

Jag sak­nar be­ske­det från börs­hu­set kloc­kan 13.00 en tors­dag i ok­to­ber ock­så; den spe­ci­el­la for­meln för hur mo­ti­ve­ring­en ska lå­ta, med ord som för­tät­ning, struk­tur, blott­läg­ga, mo­nu­ment och li­del­se. Oss emel­lan tyc­ker jag även att Au­gust­no­mi­ne­ring­ar­na var gans­ka oin­tres­san­ta i år, dock var jag in­te topp tun­nor ra­san­de som någ­ra av mi­na kol­le­gor.

SPÄN­NAN­DE DÅ i nö­dens stund att för­la­get At­las i höst kom­mer med en lit­te­rär sen­sa­tion. De ger ut min fa­vo­rit Alice Mun­ros en­da ro­man. Mun­ro som fick No­bel­pri­set 2013 kort och gott för att hon är den sam­ti­da no­vell­kons­tens mäs­ta­re. Skul­le det vi­sa sig att hon kun­de skri­va ro­ma­ner ock­så?

Pre­cis som i för­fat­ta­rens and­ra verk är skå­de­plat­sen On­ta­rio, en pro­vins i öst­ra Ka­na­da, och det är ing­en hem­lig­het att den har starkt själv­bi­o­gra­fis­ka in­slag. Man kan kort sä­ga att boken hand­lar om kvin­nobli­van­det.

Vi får föl­ja flic­kan Dels väg från barn till vux­en med sta­tio­ner som vän­skap, sex­u­a­li­tet, mo­der­skap och död. På tal om vän­skap så finns det kopp­ling­ar mel­lan Mun­ros Del och vä­nin­nan Na­o­mi och Fer­ran­tes Ne­a­pelsvit med dess kom­pli­ce­ra­de vän­skap mel­lan Li­la och Ele­na.

”…det kun­de li­ka väl va­rit häm­tat från nå­got av vitt­nesmå­len kring Metoo-rö­rel­sen/…/ här och nu.”

Del väx­er upp på en gård där fa­derns sil­ver­räv­supp­föd­ning står i kon­trast till mam­mas am­bi­tio­ner och själv­val­da ut­an­för­skap. Hon är in­tres­se­rad av lit­te­ra­tur, kul­tur och bild­ning och bör­jar små­ning­om job­ba som am­bu­le­ran­de upp­slags­verks­för­säl­ja­re. Hon är ate­ist och skri­ver flam­man­de in­sän­da­re i lo­kal­tid­ning­en om kvin­nors fri­gö­rel­se el­ler re­li­gi­o­nens för­därv.

I byn Ju­bi­lee var dug­lig­het en dygd men om dug­lig­het fick mins­ta slagsi­da åt am­bi­tio­ner var det oro­an­de, för då kun­de man miss­lyc­kas. Det an­sågs bätt­re att lå­ta bli; att tac­ka nej till col­le­gesti­pen­di­um, no­mi­ne­ring­ar, et­ce­te­ra. Skön­he­ten i att av­stå lig­ger dock bort­om Dels fatt­nings­för­må­ga; där och i fle­ra and­ra av­se­en­den kan man sä­ga att hon lik­nar sin mam­ma. Just det­ta att lik­na sin mam­ma är en er­fa­ren­het som många dött­rar i al­la åld­rar de­lar och får tam­pas med att för­hål­la sig till.

MITT I BOKEN finns ett ka­pi­tel som bör­jar ”Poj­kars hat var far­ligt, det var skarpt och in­ten­sivt, en mi­ra­ku­lös föds­lo­rät­tig­het…”. Mun­ro skri­ver om de­ras fy­sis­ka våld och det ver­ba­la, när som helst kun­de de fli­nan­de hä­va ur sig vid­rig­he­ter.

”De sa så­dant som be­rö­va­de en fri­he­ten att va­ra den man vil­le va­ra, som för­mins­ka­de en till det de tyck­te sig se…”.

Så skrev Mun­ro 1971, det kun­de li­ka väl va­rit häm­tat från nå­got av vitt­nesmå­len kring Metoo-rö­rel­sen, från en ung flic­kas var­dag här och nu.

Till er som har tänkt ”Alice Mun­ro ver­kar in­tres­sant, synd ba­ra att jag in­te gil­lar no­vel­ler” – här kom­mer nu en ro­man full av al­la hen­nes kva­li­té­er, skarp­sin­ne och hu­mor. Läs den! Och till er som läst hen­nes no­vel­ler och nu skep­tiskt und­rar, pre­cis som jag gjor­de: kan en ro­man va­ra nå­got? Ja, läs den!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.